måndag 24 juni 2013

Byter blogg

Kommer nu att skriva på min nya blogg på Min nya blogg.
Följ mig gärna där!

Puss på er!

måndag 3 juni 2013

Funderar...

...allvarligt på att byta till nån annan bloggsida. Den här bara jävlas ju rent ut sagt med mig nu för tiden. Jag kan inte lägga upp bilder och nu ploppar det upp en ruta som är till en annans blogg som är lösenordsskyddad, bara för att jag satt in den som en blogg som jag läser.
Varför har det blivit såhär??
Har hört många som har problem och som faktiskt bytt...
Ska kolla runt lite och se om jag kan hitta nån annan sida som är bättre!

lördag 1 juni 2013

Inlägg på surfplatta

Mannen har köpt surfplatta, självklart måste jag ju testa att skriva ett inlägg på den. =) 
Jag har även fått en ny telefon eftersom jag förstörde skärmen på min genom att kasta den i gruset och dessutom hade den nu inget minne så man blev ju tokig när den hela tiden tyckte att det var dåligt med utrymme. Nu äger jag en Samsung galaxy s3mini. Har inte riktigt lärt mig den ännu, men än så länge känns den ok!

Idag har vi varit till bästa vännerna. Det var väl meningen att det var ett kalas som sen blev middag och allt som allt var vi 17 stycken som åt middag tillsammans. Mycket trevligt var det, Som vanligt!
Nu har jag just druckit en cider och sitter i soffan med mannen och kollar Robert Gustavsson på tv. 
För övrigt har jag och mannen varit förlovade 13 år idag! På midsommarafton är det 14 år sen vi träffades. 
Och med det avsluta jag detta inlägg och säger godnatt!

måndag 27 maj 2013

På benen igen

Jaha nu är väl alla på benen igen, mer eller mindre i alla fall.
Milo hostar lite, snorar en del ännu, men annars är hans sitt vanliga jag. Bara vi skulle kunna sluta ha matkrig så skulle jag vara helt nöjd. Det ska viftas, spotta ut och kasta runt mat hela tiden och man vet inte riktigt hur mycket mat han får i sig egentligen. Nåja, jag hoppas det ska gå över för just nu kan man ju knappt ta med honom nånstans och äta...

Sommaren verkar vara här även om vinden är kall.
Håller på att försöker få till nån sorts grönsaksland, men det går lite trögt när man har en man som har tusen andra projekt på G samtidigt. Jag har gjort det jag har kunnat hittills, men jag behöver ha hjälp av honom innan jag kan så nåt. Ja vi får väl se hur mycket grönsaker det blir innan sommaren är slut.

Tråkiga nyheter fick vi i lördags också. Mamma ringde med gråten i halsen och sa att det hänt en grej. Jag trodde att det hänt pappa nåt eller nån av mina syskon, men det var morfar...igen! Morfar verkar ha otur just nu. I februari åkte han in med brusten blindtarm, den här gången skulle han köra i väg med bilen , tuppar av och vaknar till och då har han kört in i jordkällaren på gården. Tydligen hade hjärtat börjat slå för långsamt, han hade knappt nån puls när han kom in till sjukhuset. Idag blir han opererad och får en pacemaker. Har inte hört nåt ännu, men jag hoppas och håller tummarna att det gått bra.

Vi har varit väldigt förskonade från tråkigheter i vår familj, visst händer det grejer, men nu verkar det som det kommer mycket på en gång. Min fasters gubbe var just i Barcelona och när han skulle flyga hem fick han istället åka ambulans till sjukhuset. Nu är han hemma men jag vet inte hur han mår nu, men jag förstod det som att det var nån sorts utbrändhet.
Det är skrämmande, för man vet ju inte vem som är nästa på tur.

tisdag 21 maj 2013

Sjukstugan fortsätter..

Ja här fortsätter sjukstugan...
Jag hostar fortfarande och känner mig väl annars bra, men inte så bra som att jag skulle kunna gå till gymmet så det får vänta ett tag till.
Milo kroknade på fredagen (17/5) med feber och ingenting var bra. Han skulle bara vara i famnen och han sov bara korta stunder, helst i famnen. Lördag skulle jag ha lite kaffe och tårta eftersom jag fyllt år och eftersom Milo verkade lite bättre på förmiddagen så kom det lite folk, men bara dom närmsta. Han var dock inte bra på eftermiddagen och var jättegrinig och hade fått hosta som man riktigt kände hur ont det gjorde i hans lilla hals när han hostade. Det skar i mammas hjärta att höra honom. Sen var han lite bättre igen på kvällen och sådär har det hållit på sen dess. Man tror att nu är det nog på väg att bli bättre, men nej då får han nåt bakslag igen och så är vi tillbaka på samma igen. Idag trodde jag faktiskt att han var på väg att bli bättre, han har ätit lite bättre, varit lite piggare och sovit som vanligt när han sov eftermiddagsvilan. Men så kändes han varm igen just före läggningsdags, jojomensan, tempade 37,6 igen! Och han ville bara ha halva vällingen och det tog en timme innan han somnade. Imorgon blir det sjätte dagen som han är sjuk och det känns som det börjar bli dags att bli frisk nu. Vet inte om man skulle behöva få nån hostmedicin till honom?! Hostan är nu mera hosta-tills-man-spyr-hosta, vilket han gjorde igår. Idag har det bara varit nära, men det har inte kommit upp nånting.
Felicia är lite snorig, men är ganska okej. Hon fick väl en lindrigare variant den här månaden eftersom hon låg flera dagar förra månaden.
Mannen är väl den som klarat sig bäst. Han hade lite ont i halsen före han kom hem från jobb och sen var han lite snorig och tjock i halsen i helgen, men det har inte blivit nåt mer för honom.
Känns som alla sjukdomar kan flyga och fara nu!

tisdag 14 maj 2013

Sjuk

Sist jag skrev hade jag nåt knas i halsen det övergick igår till att ta riktigt ont i halsen när jag svalde och det kändes som man hade en stor slemklump i halsen. Jag pinade i mig en panadolhot och sen kändes det lite bättre.
Inatt har sömnen varit i princip obefintlig, i alla fall så känns det så. Har vänt och vridit, haft ont i ryggen, haft kallt och varmt om varannat och magen kändes inte heller bra, dessutom kände jag vid 4-tiden att överläppen började kännas tjock. Suck!
Kände när det var dags att stiga upp att jag gärna ville ligga kvar. Men eftersom mannen är på jobb och dottern skulle till skolan och lilleman också började göra sig hörd att han ville stiga upp så var det bara att stiga upp. Vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Fick på mig ett par byxor och strumpor sen var jag tvungen att sätta mig ner, kände mig alldeles vimmelkantig och hjärta rusade i 170 och svetten sprutade. Jag fick till slut på mig en bh och en tröja också. Sa åt dottern att hon måste stiga upp och att jag mådde dåligt så inget krångel ville jag veta av. Hon såg väldigt förstående ut och gjorde som jag sa och var hemskt medgörlig hela morgonen. Jag måste sätta mig ner många gånger och jag vågade inte stå och byta blöja på lilleman ifall jag skulle falla ihop. Guuud så ynklig jag kände mig! =(
Jag fick i alla fall i båda barnen frukost och själv lyckades jag stoppa i mig en banan. Efter att ha skickat iväg dottern till skolan tog jag både en antihistamin och en panadol. När dom sen började göra verkan så började det kännas ganska bra. Magen kändes lite underlig ännu, men jag vet inte om det är min vanliga magkatarr eller om det är nåt annat som spökar.
Bra är det ju inte, men jag ska försöka vila idag så jag eventuellt skulle kunna baka bullar imorgon.
Mannen kommer hem först imorgonkväll, ska väl försöka överleva tills dess. Jag får ju ha han hemma 8 veckor sen och det ska bli riktigt nice!
Nu ska jag passa på att slänga mig på soffan med en bok medan lilleman sover.

lördag 11 maj 2013

Lördagkväll

En lördagkväll i maj. Solen skiner fortfarande utanför fönstret, sonen är lagd i sängen och dottern sitter och kollar på Bee Movie och äter vindruvor. Själv tänkte jag få ihop ett inlägg igen, men vet inte riktigt vad jag ska skriva om.

Känner mig konstig i halsen, jag hoppas att det inte är nåt skit på G igen, för det har jag absolut inte nån lust med. Men det är väl så på våren när man tycker att man ska klä av sig lite mer och så kanske det blir lite för mycket och sen sitter man där och har ont i halsen...

För övrigt har den här veckan gott i förstörandets tecken.
Häromdagen skulle jag gå ut till komposten, öppnade locket på komposten och vips så ligger hela locket på marken bakom. Jaha, det var dom gångjärnen det. Komposten är ju fortfarande användbar, men man måste lyfta bort hela locket när man ska kasta dit ny kompost.
Igår plockade jag ur diskmaskinen och hade sonen till hjälp, eller hjälp och hjälp, han ger mig väl mer jobb egentligen, men han vill så himla gärna vara med, han är helt galen i diskmaskinen, spelar ingen roll var i huset han är så kommer han som ett skott och ska vara med när man plockar i eller ur den. Okej det där var en liten parentes. I alla fall så skulle jag sätta en tallrik i köksön där vi har våra tallrikar och vips så hade sonen fått tag på den och vips låg den på golvet i två bitar. Plötsligt så har vi jämt antal tallrikar i just den serien igen (jag förstörde en tallrik för jättelängesen vilket gjorde servisen ojämn).
Idag skulle vi åka och handla. Skulle sätta sonen i bilstolen och då glider telefonen iväg och hamnar på marken, i gruset. Tog inte upp den förrän jag satt fast sonen och när jag vänder på den så ser jag att skärmen spruckit, mest uppe i ena hörnet och sen är det en spricka som går hela vägen över hela skärmen. Jamen jippi! Tur i oturen är väl att det funkar att använda den, man ser vad det står och det går att göra allt som vanligt på den, men det ser ju inte så snyggt ut! Jag hade visserligen tänkt köpa en ny telefon, men kanske inte just den här veckan. Jag fyller ju år nästa vecka så jag ska önska mig lite pengar tror jag ;).

Nej nu ska jag ta en macka och te med honung och mota bort knaset i halsen.
Trevlig lördagkväll på er!

måndag 6 maj 2013

Bild tjafs

Av nån anledning kan jag inte ladda upp bilder på bloggen.
Varför inte det?
Irriterande är vad det är!
Och det måste åtgärdas, men jag vet inte hur bara...


Oj! Mitt andra inlägg på en och samma dag, det var längesen... ;)


Lite av allt

I lördags traskade jag Sjöjungfruloppet inne i stan. 10 km hade jag bestämt att jag skulle ta mig igenom, antingen jag skulle gå, jogga eller eventuellt krypa mig igenom det. Nåja, jag har aldrig krupit det under alla år jag gått det så inte tänkte jag krypa i år heller! ;)
Hör och häpna så joggade jag faktiskt en del av sträckan, blev väl 3 km sammanlagt av dom 10 km. Var imponerad av mig själv att jag orkade jogga 1,5 km i ett sträck utan att gå emellan. Klapp på axeln åt mig, ja jag måste ju göra det själv eftersom ingen annan gör det.
I alla fulla fall som tog jag mig igenom loppet på 1h och 20 min. Det är JAG väldigt nöjd med för jag var 15 minuter snabbare än jag var när jag gick Tjejmilen för snart 2 år sen. Så det så!
Nu börjar träning inför nästa års lopp och då ska jag orka jogga ännu mer och vara ännu snabbare! =)

Övrigt: Felicia har varit rätt hyfsad sen mannen åkte på jobb. Vi kommer rätt bra överrens även om hon inte alltid riktigt lyssnar. Så det har kännts riktigt bra nu sen mannen åkte på jobb. Före han åkte kände jag mig bara olycklig på allt tjat och irriterande, ingen som lyssnar eller gör som man säger. Man måste få ha dalar om man ska kunna ha toppar, eller hur?
Milo kryper ju på som vanligt, kastar med maten och skrattar när man säger fy fy och ajabaja, men jag försöker intala mig att det ska bli bättre bara han blir större. Han är ju så väldans söt så man står ju ut bara på grund av det.

tisdag 30 april 2013

Valborgsmässoafton bland annat

Jaha idag är det Milo's första valborg. Blir nog bara lugnt hemma eftersom det blåser storm där ute och elda vågar man väl inte göra. Känns som det brunnit tillräckligt i vår kommun nu för ett tag framöver.
Mannen tänker laga egna hamburgare till middag, gotti gott gott!

Milo blev i söndags 10 månader. Kan ni fatta? Redan? Snart är han 1 år och springer runt. Ja springer runt tar det nog inte så länge innan han gör faktiskt.
Detta kan/äter/gör Milo nu:

* Använder storlek 74/80 i kläder
* Mäter 76,3 cm och väger 9230 gr
* Kryper med en väldans fart överallt
* Ställer sig upp, sätter sig ner och går runt möblerna
* Äter i princip allt som vi äter, med undantag för vissa grejer då
* Vill helst äta själv, ser ju ut därefter förstås, men har börjat fatta det där med sked
* Säger pappa hela tiden, mamma ibland, brum brum (bil), titta, ksch = kisse
* Har två tänder nere och en på väg uppe

Ja det är i alla fall en väldans fart på han och han är aldrig stilla. Är mycket aktivare än sin storasyster var i samma ålder och då var hon inte helt stilla. Det går inte att ha nånting framme med han här, med Felicia räckte det att säga till några gånger så lät hon det vara, men han här han bara skrattar och gör om det igen. Han kan gräva i blomkrukor för att i nästa sekund vara i kattmatsskålarna och antingen äta kattmat eller plaska i vattenskålen för att i nästa sekund riva i nån kabel som han inte får riva i. Ja ni förstår kanske?!
Stilla sitter man inte mycket när han är vaken kan jag säga. Nåja det är väl bättre än att dom skulle sitta apatiska i ett hörn och bara titta!

Felicia då?!
Ja vi har ett tag haft en bättre period, men nu verkar det ha fallit tillbaka igen och vi är mest sura och irriterade på varann. Känns jättetrist!
Ber man henne om nåt får man be tusen gånger och när man tjatat några gånger så blir både hon och jag irriterade. Hon snäser åt en och tycker man är korkad som inte fattar vad hon menar.
Igår var hon jättetrött och grinig och grät för ingenting. Så jag frågade om det hänt nåt i skolan. Hon svarade först nej, men sen sa hon att hon inte haft nån att va med på rasterna för alla andra hade spelat koddboll och hon ville inte vara med. Sen var det ingen kompis som hade passligt att leka varken efter skolan eller efter middagen och då vart hon ledsen för det. Jag sa att vi kunde spela nåt kanske eller ringa till farmor. Jag tyckte hon kunde ringa, men det skulle hon inte göra. Vi skulle spela, men det gick ju som det gick, det ville hon inte sen i alla fall. Slutade med att vi båda var sura. Hon fick följa med till farmor sen med pappa så det var väl lite bättre ett tag, men hon var nog så himla trött igår så inget var bra.
Idag kunde heller ingen leka så jag erbjöd mig igen att spela med henne. Men jag sa med en gång att hon skulle inte få bli arg om hon inte vann. Vi skulle spela memory och såklart så fick jag ju det paret som hon ville ha och hon blev rasande med en gång och sprang därifrån. Jag erbjöd henne paret för att vi skulle kunna fortsätta spela men nej...jag plockade ihop memoryt med gråten i halsen och satt mig vid datorn och grät en skvätt. Vet inte varför jag grät, allt känns bara så jobbigt när man försöker och inget är bra. Vad ska jag göra då? Vi håller på att planera en tjejdag hon och jag, men kommer hon att tycka det är bra då eller kommer det också att bli fel? Känns som inget jag gör är bra, inte ens när jag verkligen försöker göra nåt extra med henne.
Ska det vara såhär? Blir ju olycklig. Känns ju inte heller bra om hon inte har nån att vara med på rasterna. Nu vet jag ju inte om det bara var igår som det råkade vara så, men man får väl hålla koll.
Är väl mycket som cirkulerar runt i hennes hjärna. Hon kan ibland säga att vi inte tycker om henne, att vi tycker mer om Milo. Vi har försökt säga många gånger att vi älskar båda lika mycket, men Milo tar lite mer tid och energi just nu.
Ja imorgon är väl en annan dag!
Imorgon är det 1a maj och sommaren närmar sig, det är skönt!

torsdag 25 april 2013

Vår vår vår

Äntligen är våren här!
Idag har jag varit ute flera timmar och krafsat i nåt blomland, krattat lite stenar från gräsmattan, försökt stoppa Milo från att sätta alla stenar i munnen, gjort matteläxa med Felicia och suttit ute och ätit mellanmål på altanen. Var så skönt så man kunde vara utan jacka. Dessutom har mannen satt upp Felicias studsmatta så nu studsas det av bara tusan. Mannen har fixat med båten och tvättat upp vinterdäcken bland annat.
Se bara, det här var väl inte så negativt inlägg!
Jag är fortfarande trött och grinig och lättirriterad men att solen och värmen gör endel är ju nu bevisat.
Hoppas ni andra haft en lika bra dag som jag!

Puss på er!


Äsch, skulle lägga in en bild här, men datorn ville inte som jag ville, så det får bi nästa gång.

söndag 7 april 2013

Med risk för att...

...verka tjatig så kommer nu ännu ett neggoinlägg från fru Mattsson! Verkar vara svårt att skriva nåt annat än det just nu.
Sista dagen på påsken föll jag tillbaka till nån gräslig förkylning. På söndagen hade jag bestämt med Linda att vi skulle sticka och träna för det var så längesen. Sagt och gjort, vi for iväg till gymmet, jag hostade lite på morgonen men jag struntade i det och tränade ändå. Under vistelsen på gymmet kände jag nog att det inte var jättebra, men tränade mitt pass och for hem. Hostade hela vägen hem och fortsatt så hela dagen. Eftersom det var så fint väder så tog jag och mannen en promenad med barnvagnen ner till sjön. När vi kom hem var jag totalt slut, blev en liten lur på soffan, men jag kände mig inte bra. Söndagkvällen frös jag som jag vet inte vad och under natten kände jag att febern anlänt. Suck!
Måndagen spenderade vi med storebror och hans familj men jag var inte på hugget. Hade nog lite feber hela dagen. Tisdagen blev inte mycket gjort och mannen kände sig inte heller kry, men han åkte iaf iväg och handlade så vi andra skulle ha lite mat när han åkte på jobb. Felicia kom hem från skolan med 38 graders feber så nu var vi 2 som låg och innan kvällen var slut så hade även Milo feber. Just så, strålande med tanke på att mannen skulle åka på jobb.
ÅÅÅååå, vad jag ville att mannen skulle stanna hemma. Men han åkte och jag var väl iaf så pigg att jag kunde vara uppe lite på onsdagen. Torsdagen var extremt jobbig eftersom Milo inte sov speciellt mycket under natten och inte jag heller och jag var så trött. Jag ville bara gråta och jag känner mig fortfarande väldigt lipig. Det är längesen jag känt mig såhär när mannen åkt på jobb. Ibland är det inte kul att ha en sjöman!
Nu börjar väl alla vara någorlunda pigga, vi hostar och snorar fortfarande, men det antar jag att vi kommer att göra ett tag. Men jag kommer mig inte för att göra nånting alls här hemma. Jag vill inte göra nåt, vill inte laga middag, vill inte städa...ska jag vara riktigt ärlig så skulle jag bara vilja dra täcket över huvudet och vakna när allt känns bra igen. JAG VILL HA HEM MIN MAN NU!!!
Nåja, allt blir väl bra igen bara man får styrkan tillbaka, men just nu längtar jag så efter min man, min trygghet och ja se nu...nu skulle jag kunna gråta igen!

söndag 24 mars 2013

Nere...

Känner att jag kanske kommit in i en depp-period!
Ingenting känns riktigt roligt, ingenting är kul!
All min vakna tid går åt till barnen och ändå känner jag att jag inte ägnar tillräckligt med tid åt dom. Borde göra mycket mer med dom känns det som, men orken och lusten finns inte där just nu.
Ibland känns det som att jag får göra allt här hemma även om det inte är så. Vill jag ha saker gjorda får jag göra det själv känns det som.
Känns som jag alltid är trött och grinig, skrikig och irriterad.
Kommit in i nån ond cirkel och vet inte hur jag ska komma ur den.
Att hela familjen varit förkylda mer eller mindre hela veckan gör inte saken bättre.
Träningen har legat på latsidan eftersom förkylningen tog över kroppen den här veckan, har varit jobbigt att gå en kort promenad med vagnen till och med. Nåja det tar vi igen snart!
Att mannen testar nya efterrätter hela tiden gör ju inte saken bättre. Visst jag måste inte äta dom, men men...
Skulle vara kul om han uppmuntrade mig lite nån gång och kanske försökte lite själv, men det verkar vara en omöjlighet. Att han skulle nån dag säga, idag tar jag barnen så får du göra vad du vill, men det händer inte heller. Måste hela tiden be honom eller fråga om det är ok att jag far och tränar eller gör nåt annat. Han har visserligen aldrig hindrat mig, men ibland hör man ju att jaja far du med "den där" tonen som säger att han egentligen inte tycker att jag ska fara.
Känner mig som en riktig bitterf***a!
Sån är jag just nu!
Och inte en jävel läser väl min blogg mera heller?!
Imorgon är en annan dag!

måndag 18 mars 2013

Funderingar

Har ni nån gång tänkt på hur vissa har lätt för att få vänner och vissa verkligen får kämpa för att få vänner?
Hur får man så kallade riktiga vänner och hur vet man att dom är just det, riktiga vänner? Såna som ställer upp i vått och torrt, alltid lyssnar när du behöver prata o.s.v.
Och varför stannar vissa vänner längre och vissa är bara flyktigt bekanta som man trodde att man skulle bli riktig vän med?

Har funderat på det där lite till och från.
Jag hör nog till dom som lätt får vänner, men inte såna vänner som jag kan vända mig till när jag verkligen behöver en axel att kanske gråta ut mot eller som verkligen vet allt om mig. Tror inte jag har nån bekant över huvudtaget som vet precis allt om mig. Saknar lite det faktiskt.
Jag har ju Linda, världens bästa, som jag vet ställer upp till 100% oavsett när det är och som lyssnar om jag behöver prata och som säger vad hon tycker och inte heller dömer mig för hur jag tycker. Tack Linda för att du finns! Du vet att jag finns där för dig med!

Jag har min mamma som jag alltid kan vända mig till. Hon har alltid litat på mig och ställer alltid upp i den mån hon kan. Men det är ju mamma och det är väl så det ska vara med mammor även om jag vet att inte alla har en bra relation med sin mamma.
Vet att du,mamma, sa en gång att du aldrig heller haft nån riktigt nära vän. Går det i arv kanske?

Ibland blir jag bara att fundera om jag gör nåt fel. Känns ibland som man har jättebra kontakt med en person och man tänker att ja, men det här kan nog bli en bra vän, man träffas rätt ofta och har skoj och så en dag så är det inte så mer. Vad hände då? Gjorde jag nåt fel? Sa jag nåt tokigt?
Har många gånger funderat på detta och försökt analysera vad det är för fel på mig. För det är så det känns, som att det är mig det är fel på.
Känner mig ofta åsidosatt, det känns som det aldrig är nån som frågar mig om jag vill med på nåt. Jag känner mig ofta tråkig, kanske det är därför ingen vill ha mig med på nåt för att jag är just det-tråkig?!

När jag var i tonåren var jag rätt tyst av mig och det fick jag ju ofta höra från såna som var i min egen ålder. Men sen när jag försökte säga nåt så tyckte dom bara att jag var fånig eller sa nåt dumt. Så hur skulle dom ha det? Då var det ju lika bra att vara tyst.
Nu för tiden känner jag ibland att jag kanske pratar för mycket och känner att dom runt omkring tycker jag är helt korkad för att jag tycker si eller så. Eller så är det jag som bara tar åt mig och känner nåt som egentligen inte finns där. Jag kan ibland säga till mig själv - Varför sa jag sådär? Jag skulle vart tyst istället.
Känns som folk pratar skit bakom min rygg när jag inte är där, så det kanske inte, men ja jag vet inte. Ibland känner man ju att en person inte tycker om en, och man kan ju inte tycka om alla så är det bara.

Nu när alla människor är på Facebook så har man ju många vänner och många vill bli vän med dig som egentligen inte ens känner dig. Man kanske inte ens vet vem personen är. Men hur många av dom man är vän med på FB är egentligen verkligen vänner när det gäller? Och hur många vill bara vara vän med dig för att ha så många vänner som möjligt?

Hmm.. många funderingar!
Känner mig lite utstött och ensam ibland bara...

onsdag 13 mars 2013

Nummer 1

Så då har tand nummer ett äntligen tittat fram på Milo!
Som vi väntat på att den skulle komma, men nu är den här och antagligen kommer det flera på rad nu när det en gång har börjat.

Idag besökte vi församlingshemmet igen efter några månaders uppehåll. Sjöng lite och pratade med andra mammor! Trevligt! Och Milo charmade alla med sina grimaser och satte huvudet på sned och sen måste han ju härja lite också såklart. Det hör till nu för tiden. Han försöker överrösta alla andra som pratar i rummet.

Han fortsätter att dra sig runt på mage och det går bättre dag för dag, ser han nånting han verkligen vill ha så blir det en väldig fart på honom. Så snart har man verkligen inga lugna stunder.

Nu har han varit väldigt gnällig på kvällarna igen och man vet inte riktigt vad man ska göra. Han är inte nöjd att sitta på golvet och leka, inte ens om man sitter där med honom. Vill inte vara längre stunder i gåstolen som han annars tycker är kul. Sätter man sig i soffan med honom är inte det heller bra. Har vissa kvällar gått ut med honom i vagnen och då är han oftast nöjd eller så somnar honom. Men vill ju inte att han sover för mycket på kvällen heller eftersom han inte somnar till natten sen. Är en rätt jobbig period igen med andra ord, men det ska väl gå över snart hoppas jag.
Han sover i alla fall lite bättre på nätterna nu, måste visserligen upp mellan en och tre gånger på natten, men är flera nätter som han bara varit vaken en gång och det är ju skönt.
Konstigt hur olika barn kan vara. Vi hade aldrig såna här bekymmer med Felicia, hon sov hela nätter från 3 månader, var oftast rätt nöjd och lekte mycket själv, hon har ju visserligen varit inne i nån sorts trotsperiod den senaste tiden, men det måste man väl gå igenom. Milo kanske blir en jättelugn unge sen och en jättesnäll tonåring, vad vet jag. Ja önska kan man ju få göra i alla fall.
Nu ska jag ta över gnällspiken från hans pappa så han kan fara och hämta den trotsiga från pysselklubben!

tisdag 5 mars 2013

En vecka...

...har jag nu klarat mig utan att äta en endaste godis eller kaka eller bulle eller annat onyttigt! Känns rätt bra tycker jag! Inte ens idag när vi var på fika till svärmormor, och där finns det alltid kakor eller bullar till kaffet, så åt jag någon. Jag nöjde mig med att äta två knäckemackor!
Måste säga att jag är ganska stolt över mig själv...

För att klargöra lite så har jag bestämt mig för att inte äta godis och kakor och sånt förutom när jag är på kalas, detta har jag sagt att jag ska göra många gånger, men nånstans faller jag alltid tillbaka och sitter där sen och äter i alla fall.
Jag blev både arg och sur på mig själv efter att jag vägt och mätt min kropp och allt bara visade plus sen sist jag mätte. Usch!
Jag som var på så god väg tidigare och jag hade ett midjemått på under 80 cm, dit jag velat nå hur länge som helst. Plötsligt var det över 80 cm igen och då bestämde jag mig att nu får det vara nog, det är snart sommar och jag vill kunna vara på stranden utan att känna mig obekväm i bikini.
Men det är ju inte bara sommaren som gör att jag vill minska ner på sockret, jag hade ju trots allt graviditetsdiabetes när jag väntade Milo och är jag inte försiktig så kan jag ju få åldersdiabetes inom 10 år och DET VILL JAG INTE ha!!!

Visst är det ju så att det ska väl synas att man fått barn och det är ju bara 8 månader sen han kom ut, men jag vill verkligen trivas med min kropp och jag ska banne mig försöka.
Nu kommer mannen snart hem från jobb igen och ska vara hemma 4 veckor så då ska jag banne mig ta mig till gymmet flera gånger i veckan.
Jag har ju faktiskt försökt ta tag i träningen lite här hemma också, men jag lyckas inte riktigt lika bra. Men jag har i alla fall satt mig på motionscykeln några gånger, gjort plankan och promenerat en del, vissa dagar har jag i alla fall gått över 5 km.
Så nu banne mig, nu gäller det, det är snart sommar!

lördag 2 mars 2013

8 månader

Tiden springer iväg som vanligt och lillkillen har hunnit bli 8 månader redan. Snälla är det möjligt att någon kan stoppa tiden en stund???
Utvecklingen går sakta men säkert framåt.

Detta kan han nu:
* Sitter helt själv
* Försöker prata lite och det kommer saker ur hans mun som låter som mamma, pappa, Felicia och kisse
* Är en riktig röjare, tar tag i allt han kommer åt
* Använder kläder i stl 74/80
* Börjat dra sig fram både sittandes och liggandes på mage
* Ligger INTE stilla vid blöjbyte eller påklädning
* Äter det mesta som bjuds, men vill absolut inte ha köpt barnmat på burk och är inte heller så förtjust i ägg

Än så länge lyser tänderna med sin frånvaro, men det är nog bara en tidsfråga innan dom ploppar upp.
Sover gör han inte på nätterna, men vaknar iaf inte 10 gånger per natt. Är en morgonpigg kille och stiger helst upp halv 7 tiden, vardag som helg. Är väldigt sällskaplig och vill gärna att man sitter med honom hela tiden när han leker.
Håret växer som ogräs och mannen tycker att det börjar bli dags att klippa honom redan, men vette tusan hur jag ska kunna klippa honom för stilla är han ju sällan.
Milo 6 mån, julen 2012, testar sin nya bil med kusin Sarah och morbror Daniel

måndag 25 februari 2013

Egen tid

Det finns visst nåt som heter egentid?! Har hört så, men jag vet inte, det finns inte mycket sånt när man är småbarnsförälder. Och det måste man väl acceptera!
Ibland har man större behov av den där egna tiden än andra gånger. Och ibland är det väl egentligen inte det där att man vill ha egentid utan man skulle vilja ha fler timmar på dygnet så man skulle hinna med mera. Som det är nu måste man prioritera och prioritera och prioritera.
Pratade om just detta med mannen en dag och jag sa att jag skulle vilja ha fler timmar på dygnet för jag skulle vilja göra så mycket olika saker. Mannen höll väl med och sa just det om att prioritera och menade att just nu prioriterar jag familjen. Vilket ju måste betyda att han iaf inte tycker att jag gör för mycket annat?! ;) Och det kan jag väl inte påstå att jag gör heller. Sen jag fick barn har mycket fallit bort som t.ex att läsa böcker, jag läste ju massor före barnen, nu är man glad om man orkar läsa innan man somnar på kvällen. Träna gjorde jag inte så himla mycket före barnen men det är ju ett intresse som ökat de senaste åren och nu när man äntligen kommit igång så skulle jag verkligen vilja träna mer, men när och hur?!
Saknar även det där att bara sticka iväg utan att planera så mycket, visst kan man väl göra det med barnen också, men det är inte lika lätt. Att ligga i en solstol eller på stranden och ha det skönt och slappna av saknar jag, det finns inte när man har småbarn.
Men som sagt man måste prioritera och den fasen är jag inne i just nu. Jag älskar mina barn och dom måste gå först just nu. Dom är ju trots allt inte små så länge så man måste ta vara på den tiden!
Och det ska jag göra nu. Lillkillen ska ha mellanmål och den stora kommer snart från skolan!

söndag 17 februari 2013

Hur det kunde blivit

Undrar ni aldrig hur det kunde ha blivit?
Jag menar om ni kanske inte träffat den partnern ni har idag eller om ni inte valt den utbildningen eller det jobbet?
Jag blev att tänka på det igår.
Jag hamnade på krog igår fast det inte alls var meningen från första början.
Träffade en kille som jag strulat med när jag var 17-18 år, eller träffade var nog fel ord, jag såg honom snarare för jag pratade aldrig med honom.
Han klargjorde för mig då att han inte ville ha nåt förhållande just då, efter vi strulat alltså. Fine tänkte jag, och gick vidare med mitt liv. Så träffade jag mannen i mitt liv, han som idag även är min äkta man.
Efter att jag träffat min blivande man så kom ju den här andra killen på att han nog gjort en liten miss som inte satsat på mig när han hade chansen.
Det tog många år innan han accepterade att jag gått vidare, men han stod på samma ställe och stampade.
Jag pratade alltid med honom när man träffade på honom och ansåg inte att jag behövde vara ovän med honom för att jag träffat nån annan. Vänner kan man väl vara ändå?
Fast i hans fall var det nog svårt att bara vara vän.
Sen jag gifte mig för 2½ år sen ungefär har han varken hälsat eller prata med mig och jag vet inte om han fortfarande inte kommit över mig. Det kanske jag aldrig får veta och det kanske jag inte behöver heller.
Igår när jag såg honom såg han bara på mig och gick vidare och det var efter det som jag funderade hur det skulle ha blivit om jag valt honom framför min man?!
Hur skulle mitt liv har sett ut idag då? Skulle jag fått barn med honom? Skulle vi ha gift oss? Eller skulle det aldrig ha hållit?
Det får jag nog aldrig veta och jag vet egentligen inte om jag vill heller. Men ibland funderar man ju lite.

Jag älskar min man och mina barn över allt annat och skulle absolut inte vilja byta ut dom!
Men jag kan inte låta bli att tycka synd om honom. Vill han inte gå vidare eller kan han inte?
Vad jag vet så har han inte haft nån flickvän som varat. Jag hoppas att han också hittar nån som han kan älska och ha kul med.

Funderar aldrig ni på hur livet skulle ha sett ut om ni valt en annan väg??

söndag 10 februari 2013

Lite bilder från Björnrike

En pigg Milo före resan

Vackert i Björnrike

Redo för lite slalom

En förmiddag med barnen i backen

Lite gos med Tom

Här flyger Felicia fram =)

Milo första dagen på året och det snöade

Grillkåtan använde vi två gånger, det här var andra gången.

Vår stuga, baksidan, vi bodde uppe

Vår stuga framifrån

torsdag 7 februari 2013

Minitonåring

I princip alla dagar bråkar jag och dottern just nu, kan vara på morgonen, kvällen, när hon kommer hem från skolan eller nån annan tid på dygnet, dock inte nattetid och det är ju en jäkla tur, det räcker ju liksom att jag måste upp till minstingen flera gånger per natt.

Det dottern helst vill göra just nu är:
- spela minecraft
- spela nintendo
- leka med kompisar
- se på tv

Det dottern helst inte gör just nu:
- lyssnar inte alls
- gör inte som man säger
- är otacksam
- hjälper inte till här hemma

Dessutom äter hon väldigt dåligt. Hon ser snart ut som en vandrande pinne, är bara skinn och ben på henne. Inte på det sättet att jag är orolig för henne för hon mår ju bra, men jag skulle önska att hon inte var så kinkig och avigt inställt till den mesta maten. Försöker få henne att äta grönsaker men det är svårt. Hon har börjat äta mer frukt iaf och det är ju alltid nåt.
Hon har iaf fått vara frisk länge, hon har varit lite sådär halvsnorig vid två tillfällen, men inget som gjort att hon stannat hemma. Hon har inte haft en enda sjukdag sen hon började skolan och det är ju helt otroligt. Man ska väl inte säga nåt och jag får säkert äta upp det där, men men...

So long!
Kram

fredag 25 januari 2013

ändrat lite

Ändrade lite här på bloggen. Jag tyckte det var dags! =)
Måste fundera om jag är nöjd!

onsdag 23 januari 2013

2013

Verkar va dåligt med aktivitet här. Verkar inte blivit bättre fast det är nytt år och allt! Hmm...

2012 avslutade hela familjen i Björnrike på slalomskidor. Vi hyrde en 12 personers stuga så vi var ett helt gäng. Vi åkte upp dagen före nyårsafton, gick nog bra större delen av resan upp men Milo tyckte det blev lite tråkigt och Felicia klagade på ont i rumpan.
Dock blev denna resa inte riktigt som dom tidigare resorna varit. Vissa var magsjuka före vi for, nån var det där och några åkte på förkylning. Men vi försökte vara vid gott mod ändå. Alla utom Milo skidade och barnen blev riktigt duktiga, gudbarnet var väl kanske inte på hugget alla gånger, men det tar han väl igen nästa gång =).
Om det funkar ska vi prova ha Milo på skidor nästa gång vi åker.
Det blev trots allt en rolig vecka och 6 januari styrde vi kosan hem igen. Skönt att komma hem fast man har kul!

Vad händer annars detta år?
Ja ni, känns som vi inte har så mycket planerat alls detta år.
Jag och Milo fortsätter på babysim i alla fall fram till mars, men han är inte riktigt på hugget för det så jag tror att vi ska hoppa av.
Felicia ska fylla 8 år och hon har redan börjat planera lite inför kalas.
Mannen planerar att ta pappaledigt i sommar igen, så vi kommer att få ha han hemma 8 veckor även denna sommar. Hoppas för hans skull att vädret blir bättre än förra året.
Milo fyller 1 år i sommar och det måste ju firas såklart!
Sen ska det väl vara nån kräftskiva kan tänkas och eventuellt nån annan fest. Har inte fått nån inbjudan till nåt än, men vi får väl se.
Annars tar vi väl dagen som den kommer lite. Jag blir nog hemma med Milo åtminstone det här året ut, troligtvis längre, får se hur jag känner senare.

Milo gör lite framsteg. Han sitter nu helt själv, men är väl lite ostadig ännu så man ska nog inte lämna honom på vilket hårt golv utan kuddar som helst. Han väger nu 8450 gr och är 71,5 cm lång. Snurrar runt och försöker ta sig fram, men hur han än försöker så kommer han inte framåt. Har mycket ljud för sig och älskar att riva i hår, speciellt mammas. Katterna älskar han och vill gärna känna på dom så fort han ser dom. Dock är katterna mindre förtjusta i det. I gåstolen tar han sig fram både här och där och jag är lite rädd för att han kommer att bli riktigt aktiv bara han lär sig krypa eller gå och då blir det nog ingen lugn stund.
Nu har han varit lite grinig några dagar och vi misstänker tänder, men än så länge lyser risgrynen med sin frånvaro.
Började ju sova dåligt igen efter vi resan så nu har vi satt han i eget rum. Han vaknar fortfarande på nätterna men inte lika mycket.

Här hemma står det lite stilla. Garderoben är inte färdig än och toaletten där upp är fortfarande inte påbörjad. Men jag hoppas att det ska vara färdigt innan det här året är slut iaf... ;)
Själv försöker jag ta mig till gymmet så ofta det går, men annars blir det ju promenader med barnvagnen nästan alla dagar.

Felicia fortsätter sätta mamma och pappa på prov och gör inte alls som man säger, är otacksam och skriker och surar när hon inte får som hon vill. Är väl en fas hon måste gå igenom, men det gäller att vara hård bara. Men det är fruktansvärt jobbigt när man är i det, speciellt när man inte får sova på nätterna.

Ja men nu har jag uppdaterat er lite. Jag ska försöka skriva lite oftare, men jag lovar inget. Det är inte så ofta jag kan sitta såhär vid datorn i fred. Det är alltid så mycket annat hela tiden eller så har man en grinig halvåring eller en trotsig 7 åring...ja ja!

Kram på er!