Egen tid

Det finns visst nåt som heter egentid?! Har hört så, men jag vet inte, det finns inte mycket sånt när man är småbarnsförälder. Och det måste man väl acceptera!
Ibland har man större behov av den där egna tiden än andra gånger. Och ibland är det väl egentligen inte det där att man vill ha egentid utan man skulle vilja ha fler timmar på dygnet så man skulle hinna med mera. Som det är nu måste man prioritera och prioritera och prioritera.
Pratade om just detta med mannen en dag och jag sa att jag skulle vilja ha fler timmar på dygnet för jag skulle vilja göra så mycket olika saker. Mannen höll väl med och sa just det om att prioritera och menade att just nu prioriterar jag familjen. Vilket ju måste betyda att han iaf inte tycker att jag gör för mycket annat?! ;) Och det kan jag väl inte påstå att jag gör heller. Sen jag fick barn har mycket fallit bort som t.ex att läsa böcker, jag läste ju massor före barnen, nu är man glad om man orkar läsa innan man somnar på kvällen. Träna gjorde jag inte så himla mycket före barnen men det är ju ett intresse som ökat de senaste åren och nu när man äntligen kommit igång så skulle jag verkligen vilja träna mer, men när och hur?!
Saknar även det där att bara sticka iväg utan att planera så mycket, visst kan man väl göra det med barnen också, men det är inte lika lätt. Att ligga i en solstol eller på stranden och ha det skönt och slappna av saknar jag, det finns inte när man har småbarn.
Men som sagt man måste prioritera och den fasen är jag inne i just nu. Jag älskar mina barn och dom måste gå först just nu. Dom är ju trots allt inte små så länge så man måste ta vara på den tiden!
Och det ska jag göra nu. Lillkillen ska ha mellanmål och den stora kommer snart från skolan!

Hur det kunde blivit

Undrar ni aldrig hur det kunde ha blivit?
Jag menar om ni kanske inte träffat den partnern ni har idag eller om ni inte valt den utbildningen eller det jobbet?
Jag blev att tänka på det igår.
Jag hamnade på krog igår fast det inte alls var meningen från första början.
Träffade en kille som jag strulat med när jag var 17-18 år, eller träffade var nog fel ord, jag såg honom snarare för jag pratade aldrig med honom.
Han klargjorde för mig då att han inte ville ha nåt förhållande just då, efter vi strulat alltså. Fine tänkte jag, och gick vidare med mitt liv. Så träffade jag mannen i mitt liv, han som idag även är min äkta man.
Efter att jag träffat min blivande man så kom ju den här andra killen på att han nog gjort en liten miss som inte satsat på mig när han hade chansen.
Det tog många år innan han accepterade att jag gått vidare, men han stod på samma ställe och stampade.
Jag pratade alltid med honom när man träffade på honom och ansåg inte att jag behövde vara ovän med honom för att jag träffat nån annan. Vänner kan man väl vara ändå?
Fast i hans fall var det nog svårt att bara vara vän.
Sen jag gifte mig för 2½ år sen ungefär har han varken hälsat eller prata med mig och jag vet inte om han fortfarande inte kommit över mig. Det kanske jag aldrig får veta och det kanske jag inte behöver heller.
Igår när jag såg honom såg han bara på mig och gick vidare och det var efter det som jag funderade hur det skulle ha blivit om jag valt honom framför min man?!
Hur skulle mitt liv har sett ut idag då? Skulle jag fått barn med honom? Skulle vi ha gift oss? Eller skulle det aldrig ha hållit?
Det får jag nog aldrig veta och jag vet egentligen inte om jag vill heller. Men ibland funderar man ju lite.

Jag älskar min man och mina barn över allt annat och skulle absolut inte vilja byta ut dom!
Men jag kan inte låta bli att tycka synd om honom. Vill han inte gå vidare eller kan han inte?
Vad jag vet så har han inte haft nån flickvän som varat. Jag hoppas att han också hittar nån som han kan älska och ha kul med.

Funderar aldrig ni på hur livet skulle ha sett ut om ni valt en annan väg??

Lite bilder från Björnrike

En pigg Milo före resan

Vackert i Björnrike

Redo för lite slalom

En förmiddag med barnen i backen

Lite gos med Tom

Här flyger Felicia fram =)

Milo första dagen på året och det snöade

Grillkåtan använde vi två gånger, det här var andra gången.

Vår stuga, baksidan, vi bodde uppe

Vår stuga framifrån

Minitonåring

I princip alla dagar bråkar jag och dottern just nu, kan vara på morgonen, kvällen, när hon kommer hem från skolan eller nån annan tid på dygnet, dock inte nattetid och det är ju en jäkla tur, det räcker ju liksom att jag måste upp till minstingen flera gånger per natt.

Det dottern helst vill göra just nu är:
- spela minecraft
- spela nintendo
- leka med kompisar
- se på tv

Det dottern helst inte gör just nu:
- lyssnar inte alls
- gör inte som man säger
- är otacksam
- hjälper inte till här hemma

Dessutom äter hon väldigt dåligt. Hon ser snart ut som en vandrande pinne, är bara skinn och ben på henne. Inte på det sättet att jag är orolig för henne för hon mår ju bra, men jag skulle önska att hon inte var så kinkig och avigt inställt till den mesta maten. Försöker få henne att äta grönsaker men det är svårt. Hon har börjat äta mer frukt iaf och det är ju alltid nåt.
Hon har iaf fått vara frisk länge, hon har varit lite sådär halvsnorig vid två tillfällen, men inget som gjort att hon stannat hemma. Hon har inte haft en enda sjukdag sen hon började skolan och det är ju helt otroligt. Man ska väl inte säga nåt och jag får säkert äta upp det där, men men...

So long!
Kram