söndag 24 mars 2013

Nere...

Känner att jag kanske kommit in i en depp-period!
Ingenting känns riktigt roligt, ingenting är kul!
All min vakna tid går åt till barnen och ändå känner jag att jag inte ägnar tillräckligt med tid åt dom. Borde göra mycket mer med dom känns det som, men orken och lusten finns inte där just nu.
Ibland känns det som att jag får göra allt här hemma även om det inte är så. Vill jag ha saker gjorda får jag göra det själv känns det som.
Känns som jag alltid är trött och grinig, skrikig och irriterad.
Kommit in i nån ond cirkel och vet inte hur jag ska komma ur den.
Att hela familjen varit förkylda mer eller mindre hela veckan gör inte saken bättre.
Träningen har legat på latsidan eftersom förkylningen tog över kroppen den här veckan, har varit jobbigt att gå en kort promenad med vagnen till och med. Nåja det tar vi igen snart!
Att mannen testar nya efterrätter hela tiden gör ju inte saken bättre. Visst jag måste inte äta dom, men men...
Skulle vara kul om han uppmuntrade mig lite nån gång och kanske försökte lite själv, men det verkar vara en omöjlighet. Att han skulle nån dag säga, idag tar jag barnen så får du göra vad du vill, men det händer inte heller. Måste hela tiden be honom eller fråga om det är ok att jag far och tränar eller gör nåt annat. Han har visserligen aldrig hindrat mig, men ibland hör man ju att jaja far du med "den där" tonen som säger att han egentligen inte tycker att jag ska fara.
Känner mig som en riktig bitterf***a!
Sån är jag just nu!
Och inte en jävel läser väl min blogg mera heller?!
Imorgon är en annan dag!

måndag 18 mars 2013

Funderingar

Har ni nån gång tänkt på hur vissa har lätt för att få vänner och vissa verkligen får kämpa för att få vänner?
Hur får man så kallade riktiga vänner och hur vet man att dom är just det, riktiga vänner? Såna som ställer upp i vått och torrt, alltid lyssnar när du behöver prata o.s.v.
Och varför stannar vissa vänner längre och vissa är bara flyktigt bekanta som man trodde att man skulle bli riktig vän med?

Har funderat på det där lite till och från.
Jag hör nog till dom som lätt får vänner, men inte såna vänner som jag kan vända mig till när jag verkligen behöver en axel att kanske gråta ut mot eller som verkligen vet allt om mig. Tror inte jag har nån bekant över huvudtaget som vet precis allt om mig. Saknar lite det faktiskt.
Jag har ju Linda, världens bästa, som jag vet ställer upp till 100% oavsett när det är och som lyssnar om jag behöver prata och som säger vad hon tycker och inte heller dömer mig för hur jag tycker. Tack Linda för att du finns! Du vet att jag finns där för dig med!

Jag har min mamma som jag alltid kan vända mig till. Hon har alltid litat på mig och ställer alltid upp i den mån hon kan. Men det är ju mamma och det är väl så det ska vara med mammor även om jag vet att inte alla har en bra relation med sin mamma.
Vet att du,mamma, sa en gång att du aldrig heller haft nån riktigt nära vän. Går det i arv kanske?

Ibland blir jag bara att fundera om jag gör nåt fel. Känns ibland som man har jättebra kontakt med en person och man tänker att ja, men det här kan nog bli en bra vän, man träffas rätt ofta och har skoj och så en dag så är det inte så mer. Vad hände då? Gjorde jag nåt fel? Sa jag nåt tokigt?
Har många gånger funderat på detta och försökt analysera vad det är för fel på mig. För det är så det känns, som att det är mig det är fel på.
Känner mig ofta åsidosatt, det känns som det aldrig är nån som frågar mig om jag vill med på nåt. Jag känner mig ofta tråkig, kanske det är därför ingen vill ha mig med på nåt för att jag är just det-tråkig?!

När jag var i tonåren var jag rätt tyst av mig och det fick jag ju ofta höra från såna som var i min egen ålder. Men sen när jag försökte säga nåt så tyckte dom bara att jag var fånig eller sa nåt dumt. Så hur skulle dom ha det? Då var det ju lika bra att vara tyst.
Nu för tiden känner jag ibland att jag kanske pratar för mycket och känner att dom runt omkring tycker jag är helt korkad för att jag tycker si eller så. Eller så är det jag som bara tar åt mig och känner nåt som egentligen inte finns där. Jag kan ibland säga till mig själv - Varför sa jag sådär? Jag skulle vart tyst istället.
Känns som folk pratar skit bakom min rygg när jag inte är där, så det kanske inte, men ja jag vet inte. Ibland känner man ju att en person inte tycker om en, och man kan ju inte tycka om alla så är det bara.

Nu när alla människor är på Facebook så har man ju många vänner och många vill bli vän med dig som egentligen inte ens känner dig. Man kanske inte ens vet vem personen är. Men hur många av dom man är vän med på FB är egentligen verkligen vänner när det gäller? Och hur många vill bara vara vän med dig för att ha så många vänner som möjligt?

Hmm.. många funderingar!
Känner mig lite utstött och ensam ibland bara...

onsdag 13 mars 2013

Nummer 1

Så då har tand nummer ett äntligen tittat fram på Milo!
Som vi väntat på att den skulle komma, men nu är den här och antagligen kommer det flera på rad nu när det en gång har börjat.

Idag besökte vi församlingshemmet igen efter några månaders uppehåll. Sjöng lite och pratade med andra mammor! Trevligt! Och Milo charmade alla med sina grimaser och satte huvudet på sned och sen måste han ju härja lite också såklart. Det hör till nu för tiden. Han försöker överrösta alla andra som pratar i rummet.

Han fortsätter att dra sig runt på mage och det går bättre dag för dag, ser han nånting han verkligen vill ha så blir det en väldig fart på honom. Så snart har man verkligen inga lugna stunder.

Nu har han varit väldigt gnällig på kvällarna igen och man vet inte riktigt vad man ska göra. Han är inte nöjd att sitta på golvet och leka, inte ens om man sitter där med honom. Vill inte vara längre stunder i gåstolen som han annars tycker är kul. Sätter man sig i soffan med honom är inte det heller bra. Har vissa kvällar gått ut med honom i vagnen och då är han oftast nöjd eller så somnar honom. Men vill ju inte att han sover för mycket på kvällen heller eftersom han inte somnar till natten sen. Är en rätt jobbig period igen med andra ord, men det ska väl gå över snart hoppas jag.
Han sover i alla fall lite bättre på nätterna nu, måste visserligen upp mellan en och tre gånger på natten, men är flera nätter som han bara varit vaken en gång och det är ju skönt.
Konstigt hur olika barn kan vara. Vi hade aldrig såna här bekymmer med Felicia, hon sov hela nätter från 3 månader, var oftast rätt nöjd och lekte mycket själv, hon har ju visserligen varit inne i nån sorts trotsperiod den senaste tiden, men det måste man väl gå igenom. Milo kanske blir en jättelugn unge sen och en jättesnäll tonåring, vad vet jag. Ja önska kan man ju få göra i alla fall.
Nu ska jag ta över gnällspiken från hans pappa så han kan fara och hämta den trotsiga från pysselklubben!

tisdag 5 mars 2013

En vecka...

...har jag nu klarat mig utan att äta en endaste godis eller kaka eller bulle eller annat onyttigt! Känns rätt bra tycker jag! Inte ens idag när vi var på fika till svärmormor, och där finns det alltid kakor eller bullar till kaffet, så åt jag någon. Jag nöjde mig med att äta två knäckemackor!
Måste säga att jag är ganska stolt över mig själv...

För att klargöra lite så har jag bestämt mig för att inte äta godis och kakor och sånt förutom när jag är på kalas, detta har jag sagt att jag ska göra många gånger, men nånstans faller jag alltid tillbaka och sitter där sen och äter i alla fall.
Jag blev både arg och sur på mig själv efter att jag vägt och mätt min kropp och allt bara visade plus sen sist jag mätte. Usch!
Jag som var på så god väg tidigare och jag hade ett midjemått på under 80 cm, dit jag velat nå hur länge som helst. Plötsligt var det över 80 cm igen och då bestämde jag mig att nu får det vara nog, det är snart sommar och jag vill kunna vara på stranden utan att känna mig obekväm i bikini.
Men det är ju inte bara sommaren som gör att jag vill minska ner på sockret, jag hade ju trots allt graviditetsdiabetes när jag väntade Milo och är jag inte försiktig så kan jag ju få åldersdiabetes inom 10 år och DET VILL JAG INTE ha!!!

Visst är det ju så att det ska väl synas att man fått barn och det är ju bara 8 månader sen han kom ut, men jag vill verkligen trivas med min kropp och jag ska banne mig försöka.
Nu kommer mannen snart hem från jobb igen och ska vara hemma 4 veckor så då ska jag banne mig ta mig till gymmet flera gånger i veckan.
Jag har ju faktiskt försökt ta tag i träningen lite här hemma också, men jag lyckas inte riktigt lika bra. Men jag har i alla fall satt mig på motionscykeln några gånger, gjort plankan och promenerat en del, vissa dagar har jag i alla fall gått över 5 km.
Så nu banne mig, nu gäller det, det är snart sommar!

lördag 2 mars 2013

8 månader

Tiden springer iväg som vanligt och lillkillen har hunnit bli 8 månader redan. Snälla är det möjligt att någon kan stoppa tiden en stund???
Utvecklingen går sakta men säkert framåt.

Detta kan han nu:
* Sitter helt själv
* Försöker prata lite och det kommer saker ur hans mun som låter som mamma, pappa, Felicia och kisse
* Är en riktig röjare, tar tag i allt han kommer åt
* Använder kläder i stl 74/80
* Börjat dra sig fram både sittandes och liggandes på mage
* Ligger INTE stilla vid blöjbyte eller påklädning
* Äter det mesta som bjuds, men vill absolut inte ha köpt barnmat på burk och är inte heller så förtjust i ägg

Än så länge lyser tänderna med sin frånvaro, men det är nog bara en tidsfråga innan dom ploppar upp.
Sover gör han inte på nätterna, men vaknar iaf inte 10 gånger per natt. Är en morgonpigg kille och stiger helst upp halv 7 tiden, vardag som helg. Är väldigt sällskaplig och vill gärna att man sitter med honom hela tiden när han leker.
Håret växer som ogräs och mannen tycker att det börjar bli dags att klippa honom redan, men vette tusan hur jag ska kunna klippa honom för stilla är han ju sällan.
Milo 6 mån, julen 2012, testar sin nya bil med kusin Sarah och morbror Daniel