Silverbröllopsfest och dop!

Den här helgen har gått i festens tecken.
Igår var jag och mannen bjudna på 50 års kalas, som egentligen var en silverbröllopsfest.
Det var grannarna som ställt till med kalas och det skulle firas på ungdomslokalen här i Lemland.
Vi blev ganska många, tror det var 165 pers och det var VARMT! Vissa hade ju t.o.m kostym på sig och jag kan säga att jag var inte ett dugg avundsjuk. Jag hade en luftig armbandslös klänning som slutade vi knäna ungefär. Och jag svettades, så jag kan ju tänka mig hur kostymnissarna kände sig. Men det blev faktiskt lite bättre sen.
Maten var jättegod och stundvis var festen riktigt rolig. Det var en lite annorlunda fest mot vad vi är vana att gå på, men det var absolut inte nåt fel, det är väl bra att inte alla fester ser likadana ut. Det spelades till exempel jazz under kvällen och det är ju inte direkt vad jag lyssnar på.
Jag och mannen traskade hem lite efter 01.00 och det var ganska lagom, speciellt med tanke på att vi skulle på dop idag.

Japp idag har vi varit på dop.
Lilla Lycke-Li fick sitt namn. Det är mannens kusins barn som skulle döpas. Och dopet hölls på Föglö, i Ålands skärgård för dom som inte känner till Åland. Så idag har jag premiäråkt Skarven.
Det var svettigt och varmt och lilla Lycke-Li var alldeles svettig i sin fina klänning.
Efteråt bjöds på lite fika och tårtan var helt underbar!
Jag syndade lite idag, har sagt att jag ska minska ner eller helt sluta äta sötsaker, men ibland vid vissa speciella tillfällen så äter jag. Idag tyckte jag att det var ett sånt tillfälle. Imorgon ska jag fara på en lång cykeltur tror jag. Måste nog till gymmet också nån dag den här veckan!
I alla fall så var det ett trevligt dop. Kul att vi fick komma! Tack Sofie och Tomas!

Ja det var väl min helg det. Sista semesterveckan inleds imorgon och jag har hört att det ska vara fint väder inkommande vecka! Låter nice tycker jag!

Första semesterdagen...

...och det regnar!
Kom just en ordentlig skur som gick över lika fort som den kom.
Dottern började simskola idag. Mellan 10-12 ska hon vara på simskola i 2 veckor nu. Började ju inte så bra vädermässigt, men vi hoppas på bättre väder imorgon.
Dottern var iaf nöjd trots vädret, även om hon sa att det var kallt i vattnet.
Är över 60 barn i simskolan i år och det är ju roligt att det är så många barn som vill lära sig simma. MEN....Det skulle verkligen behöva göras nånting åt parkeringen där. Det är fruktansvärt trångt och när man hämtar och lämnar barnen så är det ju x antal bilar där samtidigt, vilket betyder kaos! Idag när jag skulle fara därifrån konstaterade jag att om folk dessutom skulle lära sig att parkera så skulle det ju gå lite smidigare. Jag kunde inte fara därifrån för någon hade ställt sig framför min bil så att jag inte kunde köra ut. Tur som va så var det en pappa som hämtade sina barn från samma grupp som min dottern. Det stod bilar längs med hela vägen så att man måste sicksacka hit och dit för att komma fram. Jag HATAR att köra bil där det är trångt!
Det finns ju rum så att man skulle kunna förstora den där parkeringen, men det är det tydligen ingen som tänker göra. Nåja, man får väl stå ut!
Tror att jag skickar mannen dit och hämtar dottern bara han kommer hem. Han har bättre bil att ta sig fram med.

Bilden är från simskolan förra sommaren! Det är min dotter med lila Hello Kitty baddräkt :)

...

Imorgon är det 3 veckor sen missfallet och nu börjar allting kännas ganska normalt igen. Visst sörjer jag " Hulda" ännu och det kommer jag nog att göra länge än, men livet går vidare och man måste försöka tänka positivt. "Hulda" var antagligen inte frisk, så det bästa kanske var att det blev som det blev, även om det känns tungt!
Det är tur att jag har så många som jag kan prata om det med och man inser att det är väldigt vanligt med missfall, även om de inte är nån tröst när man är i det. Jag tror att det är bra att man pratar om det, i alla fall så har det hjälpt mig att bearbeta det hela.
Så jag vill tacka alla som funnits där och lyssnat och kramat och tänkt på oss! Det värmer verkligen!
Även om jag ibland tycker att det blir ännu jobbigare när folk vill kramas och tycker synd om en, då börjar jag lätt gråta, eller iaf så blir ögonen lite våta.
Jag vill också tacka min underbara man som verkligen ställt upp och funnits där. Så om du läser det här Ken så hoppas jag att du vet hur mycket du betyder för mig och att jag älskar dig så mycket! Du är inte bara min man, du är även min bästa vän! Puss älskling!

Som sagt livet går vidare och jag hoppas att vi snart kan berätta för er alla att en ny bebis är på väg!
Kram till er alla!

Även tråkigheter...

Det kanske verkar som vi bara har haft skoj den senaste tiden, i alla fall om man tittar på mina senaste inlägg. Så är INTE fallet!
För två veckor sen, på söndagen efter vårat 30 års kalas fick jag åka till akuten. Jag var gravid och hade börjar blöda. Jag var då i vecka 12+4. Jag var skitorolig och visste inte vad jag hade att vänta mig när jag kom till akuten. Efter att jag och min man (som var med) hade väntat en halvtimme på akuten fick vi komma till gynavdelningen. Gynekologen gjorde ett vaginalt ultraljud och konstaterade att jag fått missfall. Troligtvis hade fostret dött redan i vecka 5 eller 6 eftersom han inte kunde se ett foster på skärmen. Han menade att om det skulle ha varit ett 12 veckor gammalt foster så skulle det ha varit en liten minibebis på skärmen. Ibland behåller kroppen fostret trots att det dött. Gynekologen sa att det är svårt att säga vad som gick fel, men att jag inte kunde ha gjort nåt annorlunda. Det var helt enkelt nåt som var fel på våran bebis! Jag började gråta och gynekologen sa att man får vara ledsen, men det positiva var att jag faktiskt hade blivit gravid. Jag hade ju dock lite svårt att tänka riktigt positivt just då, vi hade försökt få barn i nästan 3 år och vi var så glada att vi äntligen skulle ge våran dotter ett syskon. Plötsligt var allt borta. Vi hade redan hunnit vänja oss vid tanken på att bli tvåbarnsföräldrar och vi pratade mycket om när "Hulda" (vi kallade bebisen så) skulle komma. Dottern var glad över att hon skulle bli storasyster och ville helst berätta åt alla. Jag vet inte riktigt om hon förstår innebörden av ett missfall, men hon förstår att bebisen har dött och att hon inte kommer att bli storasyster i januari som det var tänkt.
Både jag och mannen grät, jag har aldrig sett min man gråta förut under våra 12 år tillsammans. Jag insåg att han tog det här minst lika hårt som jag. Han säger inte så mycket om hur han känner och hur hans tankar går, men den här gången har vi faktiskt pratat väldigt mycket. Han har varit ett enormt stöd för mig och jag är fruktansvärt glad att han dels var hemma när detta hände och dels för att han har funnits här för mig. Nu är han på jobb och det kändes jättejobbigt att han skulle fara i väg. Det har gått bra, men ibland vill jag bara att han ska vara här så jag får krama honom lite.
Det har gått 2 veckor sen det hände, 2 veckor sen vi förlorade våran efterlängtade bebis. Jag sörjer fortfarande, även om jag inte visar det utåt så mycket. Jag försöker vara som vanligt! Jag var ju sjukskriven en vecka efter att det hände och det behövde jag eftersom jag kände att jag inte skulle ha kunnat jobba och träffa en massa folk och kunna koncentrera mig. Jag kände mig väldigt osocial den veckan, jag ville inte träffa speciellt mycket folk, jag fick ångest över att behöva fara nånstans där det var mycket folk. Jag jobbade förra veckan och det gick bra, jag fick lite annat att tänka på, även om jag tänker på "Hulda" många timmar av dygnet.
Jag funderar väl en hel del också. Bland annat funderar man ju på om jag kommer att bli gravid igen? Hur länge kommer det att ta innan jag blir gravid om jag blir det igen? Kommer det att ta 3 år igen?
Känner också att det är ganska jobbigt att se alla nyfödda bebisar i tidningen, dopannonser, att se mammakläder t.o.m. Jag vet inte, är det konstigt att tänka och fundera så eller är det helt normalt när man just varit med om ett missfall?
Hur klarar man av flera missfall?
Just nu vet inte jag om jag skulle klara av att få fler missfall. Jag känner mig helt tom.
Jag försöker intala mig att det bara är att börja på ny kula. Att vi visst kommer att bli gravida snart igen. Men det är svårt!
Jag är i alla fall glad att vi har familj och vänner som bryr sig och har stöttat oss. Det är vid såna här tillfällen som man märker vilka som verkligen bryr sig om en. Jag vill passa på att tacka alla som funnits där för oss. Som brytt sig och erbjudit sig en axel eller öron. Ni ska veta att det värmer och även om jag inte velat prata så vet jag att ni tänkt på oss och det känns bra!

Jag har funderat ett tag på om jag alls skulle skriva om det här på bloggen, men sen tänkte jag att jag har ju varit öppen med att vi försökt få flera barn, då kan jag vara öppen med att vi faktiskt blev gravida till slut, även om det den här gången slutade tråkigt!
Om det är någon som varit med om samma sak som läser min blogg så får ni gärna skriva och berätta hur ni tänkte efteråt. Hur länge ni sörjde o.s.v.

30 + 30 års kalas med 80-tals tema

Hang Loose stod det på mina härliga kollegor som handlat sin outfit på Kappahls barnavdelning.
Lite lekar blev det också.
Här tänkte dom nästan falla av bänken, Maria, Linda och min man. I bakgrunden står svärfar och myser!
Jag och världens bästa Dan.
Vet inte riktigt vad storebror gjorde med en haklapp?!
Familjen var samlad. Detta är jag med mina älsklingar! (för dom som inte visste redan)
2 kollegor till mig, bästaste vännen och en svåger...
Blev en lyckad fest!

Bilder från midsommarhelgen

Tältresning i dubbel bemärkelse. Ett ifall regn skulle komma och det andra sov "snarkarna" i.
Charmtrollet och vårat gudbarn Emil slevade in middag han också...
Middag intogs såklart!
Denna liter konjak var slut efter att min man och min bror fått tag på den...
Lite smultron hittade vi.
Barnen och mannen badade på söndagen.

joo...

...jag lever nog!
Det har hänt en del och jag har inte orkat eller känt att jag vill skriva.
Jag återkommer snart och berättar om allt som hänt....både roliga och tråkiga saker!!!