...

Imorgon är det 3 veckor sen missfallet och nu börjar allting kännas ganska normalt igen. Visst sörjer jag " Hulda" ännu och det kommer jag nog att göra länge än, men livet går vidare och man måste försöka tänka positivt. "Hulda" var antagligen inte frisk, så det bästa kanske var att det blev som det blev, även om det känns tungt!
Det är tur att jag har så många som jag kan prata om det med och man inser att det är väldigt vanligt med missfall, även om de inte är nån tröst när man är i det. Jag tror att det är bra att man pratar om det, i alla fall så har det hjälpt mig att bearbeta det hela.
Så jag vill tacka alla som funnits där och lyssnat och kramat och tänkt på oss! Det värmer verkligen!
Även om jag ibland tycker att det blir ännu jobbigare när folk vill kramas och tycker synd om en, då börjar jag lätt gråta, eller iaf så blir ögonen lite våta.
Jag vill också tacka min underbara man som verkligen ställt upp och funnits där. Så om du läser det här Ken så hoppas jag att du vet hur mycket du betyder för mig och att jag älskar dig så mycket! Du är inte bara min man, du är även min bästa vän! Puss älskling!

Som sagt livet går vidare och jag hoppas att vi snart kan berätta för er alla att en ny bebis är på väg!
Kram till er alla!