På benen igen

Jaha nu är väl alla på benen igen, mer eller mindre i alla fall.
Milo hostar lite, snorar en del ännu, men annars är hans sitt vanliga jag. Bara vi skulle kunna sluta ha matkrig så skulle jag vara helt nöjd. Det ska viftas, spotta ut och kasta runt mat hela tiden och man vet inte riktigt hur mycket mat han får i sig egentligen. Nåja, jag hoppas det ska gå över för just nu kan man ju knappt ta med honom nånstans och äta...

Sommaren verkar vara här även om vinden är kall.
Håller på att försöker få till nån sorts grönsaksland, men det går lite trögt när man har en man som har tusen andra projekt på G samtidigt. Jag har gjort det jag har kunnat hittills, men jag behöver ha hjälp av honom innan jag kan så nåt. Ja vi får väl se hur mycket grönsaker det blir innan sommaren är slut.

Tråkiga nyheter fick vi i lördags också. Mamma ringde med gråten i halsen och sa att det hänt en grej. Jag trodde att det hänt pappa nåt eller nån av mina syskon, men det var morfar...igen! Morfar verkar ha otur just nu. I februari åkte han in med brusten blindtarm, den här gången skulle han köra i väg med bilen , tuppar av och vaknar till och då har han kört in i jordkällaren på gården. Tydligen hade hjärtat börjat slå för långsamt, han hade knappt nån puls när han kom in till sjukhuset. Idag blir han opererad och får en pacemaker. Har inte hört nåt ännu, men jag hoppas och håller tummarna att det gått bra.

Vi har varit väldigt förskonade från tråkigheter i vår familj, visst händer det grejer, men nu verkar det som det kommer mycket på en gång. Min fasters gubbe var just i Barcelona och när han skulle flyga hem fick han istället åka ambulans till sjukhuset. Nu är han hemma men jag vet inte hur han mår nu, men jag förstod det som att det var nån sorts utbrändhet.
Det är skrämmande, för man vet ju inte vem som är nästa på tur.