söndag 17 juli 2011

Även tråkigheter...

Det kanske verkar som vi bara har haft skoj den senaste tiden, i alla fall om man tittar på mina senaste inlägg. Så är INTE fallet!
För två veckor sen, på söndagen efter vårat 30 års kalas fick jag åka till akuten. Jag var gravid och hade börjar blöda. Jag var då i vecka 12+4. Jag var skitorolig och visste inte vad jag hade att vänta mig när jag kom till akuten. Efter att jag och min man (som var med) hade väntat en halvtimme på akuten fick vi komma till gynavdelningen. Gynekologen gjorde ett vaginalt ultraljud och konstaterade att jag fått missfall. Troligtvis hade fostret dött redan i vecka 5 eller 6 eftersom han inte kunde se ett foster på skärmen. Han menade att om det skulle ha varit ett 12 veckor gammalt foster så skulle det ha varit en liten minibebis på skärmen. Ibland behåller kroppen fostret trots att det dött. Gynekologen sa att det är svårt att säga vad som gick fel, men att jag inte kunde ha gjort nåt annorlunda. Det var helt enkelt nåt som var fel på våran bebis! Jag började gråta och gynekologen sa att man får vara ledsen, men det positiva var att jag faktiskt hade blivit gravid. Jag hade ju dock lite svårt att tänka riktigt positivt just då, vi hade försökt få barn i nästan 3 år och vi var så glada att vi äntligen skulle ge våran dotter ett syskon. Plötsligt var allt borta. Vi hade redan hunnit vänja oss vid tanken på att bli tvåbarnsföräldrar och vi pratade mycket om när "Hulda" (vi kallade bebisen så) skulle komma. Dottern var glad över att hon skulle bli storasyster och ville helst berätta åt alla. Jag vet inte riktigt om hon förstår innebörden av ett missfall, men hon förstår att bebisen har dött och att hon inte kommer att bli storasyster i januari som det var tänkt.
Både jag och mannen grät, jag har aldrig sett min man gråta förut under våra 12 år tillsammans. Jag insåg att han tog det här minst lika hårt som jag. Han säger inte så mycket om hur han känner och hur hans tankar går, men den här gången har vi faktiskt pratat väldigt mycket. Han har varit ett enormt stöd för mig och jag är fruktansvärt glad att han dels var hemma när detta hände och dels för att han har funnits här för mig. Nu är han på jobb och det kändes jättejobbigt att han skulle fara i väg. Det har gått bra, men ibland vill jag bara att han ska vara här så jag får krama honom lite.
Det har gått 2 veckor sen det hände, 2 veckor sen vi förlorade våran efterlängtade bebis. Jag sörjer fortfarande, även om jag inte visar det utåt så mycket. Jag försöker vara som vanligt! Jag var ju sjukskriven en vecka efter att det hände och det behövde jag eftersom jag kände att jag inte skulle ha kunnat jobba och träffa en massa folk och kunna koncentrera mig. Jag kände mig väldigt osocial den veckan, jag ville inte träffa speciellt mycket folk, jag fick ångest över att behöva fara nånstans där det var mycket folk. Jag jobbade förra veckan och det gick bra, jag fick lite annat att tänka på, även om jag tänker på "Hulda" många timmar av dygnet.
Jag funderar väl en hel del också. Bland annat funderar man ju på om jag kommer att bli gravid igen? Hur länge kommer det att ta innan jag blir gravid om jag blir det igen? Kommer det att ta 3 år igen?
Känner också att det är ganska jobbigt att se alla nyfödda bebisar i tidningen, dopannonser, att se mammakläder t.o.m. Jag vet inte, är det konstigt att tänka och fundera så eller är det helt normalt när man just varit med om ett missfall?
Hur klarar man av flera missfall?
Just nu vet inte jag om jag skulle klara av att få fler missfall. Jag känner mig helt tom.
Jag försöker intala mig att det bara är att börja på ny kula. Att vi visst kommer att bli gravida snart igen. Men det är svårt!
Jag är i alla fall glad att vi har familj och vänner som bryr sig och har stöttat oss. Det är vid såna här tillfällen som man märker vilka som verkligen bryr sig om en. Jag vill passa på att tacka alla som funnits där för oss. Som brytt sig och erbjudit sig en axel eller öron. Ni ska veta att det värmer och även om jag inte velat prata så vet jag att ni tänkt på oss och det känns bra!

Jag har funderat ett tag på om jag alls skulle skriva om det här på bloggen, men sen tänkte jag att jag har ju varit öppen med att vi försökt få flera barn, då kan jag vara öppen med att vi faktiskt blev gravida till slut, även om det den här gången slutade tråkigt!
Om det är någon som varit med om samma sak som läser min blogg så får ni gärna skriva och berätta hur ni tänkte efteråt. Hur länge ni sörjde o.s.v.

9 kommentarer:

  1. Puss på dig vännen...kram

    SvaraRadera
  2. Jätte ledsen för er skull :( Skickar en stor varm kram / Cindy

    SvaraRadera
  3. Jag har varit med om exkt samma sak!Detta var året innan vi sedan fick Julia!Efter vårt missfall blev det skrapning och jag tyckte allt var grymt jobbigt och att både gyn avdelningenspersonal och kommunens hälsovårdare var väldigt "nonchalanta"...som att ja ja det där händer hela tiden och det är inget...men för mej var det JÄTTE JOBBIGT, var sjukskriven en vecka och grät mest hela tiden.Men visst man tar sej igenom det och vi blev ju gravida bara 3månaderefter missfallet och den gången gick det bra!Fortfarnade kan jag ibland tänka tillbaka och tycka att det var tungt och kunde ha skötts bättre av sjukvården för öäven om det händer var och varanna så är det ju en stor sorg där och då!Men jag var oxå öppen om misssfalllet och det visade sej ju att många i bekantskapskretsen hade varit med om samma sak!
    Så tillåt dej va ledsen men tillåt det inte att ta över hela ditt liv!Tiden läkerkanske inte alla sår,men ärren bleknar! kram!/Henny

    SvaraRadera
  4. Henny: Jag vet inte om jag kände mig nochalerad direkt, men en av närvårdarna på gynavdelningen hade jag lust att klappa till. Hon frågade om jag var bekymrad över skrapningen för jag såg så bekymrad ut tyckte hon, för det var inget stort ingrepp sa hon. Jag orkade inte nojsa med henne men jag hade haft lust att säga åt henne att jag faktiskt inte sovit speciellt mycket den natten och jag hade ju just fått missfall, skulle jag stå där och skratta eller?! Jag ångrar att jag inte sa det.
    Nä jag tänker inte låta det ta över mitt liv, men just nu känner jag att jag har rätt att sörja lilla "Hulda", i alla fall ett tag till. Kram

    Cindy: Tack! Jag vet att du vet precis vad jag går igenom. Hur klarade du av det?

    SvaraRadera
  5. Du är så stark och modig som berättar! Hoppas att ni får er baby snart (och det tror jag ju!)
    Kram!!

    SvaraRadera
  6. Hemskt tråkigt för er! Hoppas verkligen att det går vägen för er nästa gång. Inte för att det är någon tröst direkt men ett missfall betyder ju oftast att barnet inte var friskt, så det kanske var bäst för Hulda att det blev som det blev. Sörj så länge du behöver och kram från mig.

    SvaraRadera
  7. de är med tårarna rinnande jag läser om ert missfall.Ni klarar de, men de är viktigt att sörja..de är 33år sen jag var med om mina två för tidiga födslar och tankarna är ofta hos dem, men jag har lärt mej leva med de..ni kommer säkert att får flera barn, bara tiden får ha sin gång..men de är jobbigt när man är i de...styrkekramar till er hela familjen!!

    SvaraRadera
  8. Tack alla! Alla kramar och tankar värmer! :)

    SvaraRadera
  9. Ja du :-/ Man klarar mycket, konstigt nog.
    Men som dig hade jag en stötande och härlig karl vid min sida. Tror att det mycket beror på det... hur man kommer vidare.

    Hoppas du, som jag har lättare för att bli gravid efter missfall. Håller tummar och tår för att du mycket snart har en frisk, levande liten bebis i magen. Håll oss uppdaterade. KRAM

    SvaraRadera