Funderingar

Har ni nån gång tänkt på hur vissa har lätt för att få vänner och vissa verkligen får kämpa för att få vänner?
Hur får man så kallade riktiga vänner och hur vet man att dom är just det, riktiga vänner? Såna som ställer upp i vått och torrt, alltid lyssnar när du behöver prata o.s.v.
Och varför stannar vissa vänner längre och vissa är bara flyktigt bekanta som man trodde att man skulle bli riktig vän med?

Har funderat på det där lite till och från.
Jag hör nog till dom som lätt får vänner, men inte såna vänner som jag kan vända mig till när jag verkligen behöver en axel att kanske gråta ut mot eller som verkligen vet allt om mig. Tror inte jag har nån bekant över huvudtaget som vet precis allt om mig. Saknar lite det faktiskt.
Jag har ju Linda, världens bästa, som jag vet ställer upp till 100% oavsett när det är och som lyssnar om jag behöver prata och som säger vad hon tycker och inte heller dömer mig för hur jag tycker. Tack Linda för att du finns! Du vet att jag finns där för dig med!

Jag har min mamma som jag alltid kan vända mig till. Hon har alltid litat på mig och ställer alltid upp i den mån hon kan. Men det är ju mamma och det är väl så det ska vara med mammor även om jag vet att inte alla har en bra relation med sin mamma.
Vet att du,mamma, sa en gång att du aldrig heller haft nån riktigt nära vän. Går det i arv kanske?

Ibland blir jag bara att fundera om jag gör nåt fel. Känns ibland som man har jättebra kontakt med en person och man tänker att ja, men det här kan nog bli en bra vän, man träffas rätt ofta och har skoj och så en dag så är det inte så mer. Vad hände då? Gjorde jag nåt fel? Sa jag nåt tokigt?
Har många gånger funderat på detta och försökt analysera vad det är för fel på mig. För det är så det känns, som att det är mig det är fel på.
Känner mig ofta åsidosatt, det känns som det aldrig är nån som frågar mig om jag vill med på nåt. Jag känner mig ofta tråkig, kanske det är därför ingen vill ha mig med på nåt för att jag är just det-tråkig?!

När jag var i tonåren var jag rätt tyst av mig och det fick jag ju ofta höra från såna som var i min egen ålder. Men sen när jag försökte säga nåt så tyckte dom bara att jag var fånig eller sa nåt dumt. Så hur skulle dom ha det? Då var det ju lika bra att vara tyst.
Nu för tiden känner jag ibland att jag kanske pratar för mycket och känner att dom runt omkring tycker jag är helt korkad för att jag tycker si eller så. Eller så är det jag som bara tar åt mig och känner nåt som egentligen inte finns där. Jag kan ibland säga till mig själv - Varför sa jag sådär? Jag skulle vart tyst istället.
Känns som folk pratar skit bakom min rygg när jag inte är där, så det kanske inte, men ja jag vet inte. Ibland känner man ju att en person inte tycker om en, och man kan ju inte tycka om alla så är det bara.

Nu när alla människor är på Facebook så har man ju många vänner och många vill bli vän med dig som egentligen inte ens känner dig. Man kanske inte ens vet vem personen är. Men hur många av dom man är vän med på FB är egentligen verkligen vänner när det gäller? Och hur många vill bara vara vän med dig för att ha så många vänner som möjligt?

Hmm.. många funderingar!
Känner mig lite utstött och ensam ibland bara...