Så då har tand nummer ett äntligen tittat fram på Milo!
Som vi väntat på att den skulle komma, men nu är den här och antagligen kommer det flera på rad nu när det en gång har börjat.
Idag besökte vi församlingshemmet igen efter några månaders uppehåll. Sjöng lite och pratade med andra mammor! Trevligt! Och Milo charmade alla med sina grimaser och satte huvudet på sned och sen måste han ju härja lite också såklart. Det hör till nu för tiden. Han försöker överrösta alla andra som pratar i rummet.
Han fortsätter att dra sig runt på mage och det går bättre dag för dag, ser han nånting han verkligen vill ha så blir det en väldig fart på honom. Så snart har man verkligen inga lugna stunder.
Nu har han varit väldigt gnällig på kvällarna igen och man vet inte riktigt vad man ska göra. Han är inte nöjd att sitta på golvet och leka, inte ens om man sitter där med honom. Vill inte vara längre stunder i gåstolen som han annars tycker är kul. Sätter man sig i soffan med honom är inte det heller bra. Har vissa kvällar gått ut med honom i vagnen och då är han oftast nöjd eller så somnar honom. Men vill ju inte att han sover för mycket på kvällen heller eftersom han inte somnar till natten sen. Är en rätt jobbig period igen med andra ord, men det ska väl gå över snart hoppas jag.
Han sover i alla fall lite bättre på nätterna nu, måste visserligen upp mellan en och tre gånger på natten, men är flera nätter som han bara varit vaken en gång och det är ju skönt.
Konstigt hur olika barn kan vara. Vi hade aldrig såna här bekymmer med Felicia, hon sov hela nätter från 3 månader, var oftast rätt nöjd och lekte mycket själv, hon har ju visserligen varit inne i nån sorts trotsperiod den senaste tiden, men det måste man väl gå igenom. Milo kanske blir en jättelugn unge sen och en jättesnäll tonåring, vad vet jag. Ja önska kan man ju få göra i alla fall.
Nu ska jag ta över gnällspiken från hans pappa så han kan fara och hämta den trotsiga från pysselklubben!
onsdag 13 mars 2013
tisdag 5 mars 2013
En vecka...
...har jag nu klarat mig utan att äta en endaste godis eller kaka eller bulle eller annat onyttigt! Känns rätt bra tycker jag! Inte ens idag när vi var på fika till svärmormor, och där finns det alltid kakor eller bullar till kaffet, så åt jag någon. Jag nöjde mig med att äta två knäckemackor!
Måste säga att jag är ganska stolt över mig själv...
För att klargöra lite så har jag bestämt mig för att inte äta godis och kakor och sånt förutom när jag är på kalas, detta har jag sagt att jag ska göra många gånger, men nånstans faller jag alltid tillbaka och sitter där sen och äter i alla fall.
Jag blev både arg och sur på mig själv efter att jag vägt och mätt min kropp och allt bara visade plus sen sist jag mätte. Usch!
Jag som var på så god väg tidigare och jag hade ett midjemått på under 80 cm, dit jag velat nå hur länge som helst. Plötsligt var det över 80 cm igen och då bestämde jag mig att nu får det vara nog, det är snart sommar och jag vill kunna vara på stranden utan att känna mig obekväm i bikini.
Men det är ju inte bara sommaren som gör att jag vill minska ner på sockret, jag hade ju trots allt graviditetsdiabetes när jag väntade Milo och är jag inte försiktig så kan jag ju få åldersdiabetes inom 10 år och DET VILL JAG INTE ha!!!
Visst är det ju så att det ska väl synas att man fått barn och det är ju bara 8 månader sen han kom ut, men jag vill verkligen trivas med min kropp och jag ska banne mig försöka.
Nu kommer mannen snart hem från jobb igen och ska vara hemma 4 veckor så då ska jag banne mig ta mig till gymmet flera gånger i veckan.
Jag har ju faktiskt försökt ta tag i träningen lite här hemma också, men jag lyckas inte riktigt lika bra. Men jag har i alla fall satt mig på motionscykeln några gånger, gjort plankan och promenerat en del, vissa dagar har jag i alla fall gått över 5 km.
Så nu banne mig, nu gäller det, det är snart sommar!
Måste säga att jag är ganska stolt över mig själv...
För att klargöra lite så har jag bestämt mig för att inte äta godis och kakor och sånt förutom när jag är på kalas, detta har jag sagt att jag ska göra många gånger, men nånstans faller jag alltid tillbaka och sitter där sen och äter i alla fall.
Jag blev både arg och sur på mig själv efter att jag vägt och mätt min kropp och allt bara visade plus sen sist jag mätte. Usch!
Jag som var på så god väg tidigare och jag hade ett midjemått på under 80 cm, dit jag velat nå hur länge som helst. Plötsligt var det över 80 cm igen och då bestämde jag mig att nu får det vara nog, det är snart sommar och jag vill kunna vara på stranden utan att känna mig obekväm i bikini.
Men det är ju inte bara sommaren som gör att jag vill minska ner på sockret, jag hade ju trots allt graviditetsdiabetes när jag väntade Milo och är jag inte försiktig så kan jag ju få åldersdiabetes inom 10 år och DET VILL JAG INTE ha!!!
Visst är det ju så att det ska väl synas att man fått barn och det är ju bara 8 månader sen han kom ut, men jag vill verkligen trivas med min kropp och jag ska banne mig försöka.
Nu kommer mannen snart hem från jobb igen och ska vara hemma 4 veckor så då ska jag banne mig ta mig till gymmet flera gånger i veckan.
Jag har ju faktiskt försökt ta tag i träningen lite här hemma också, men jag lyckas inte riktigt lika bra. Men jag har i alla fall satt mig på motionscykeln några gånger, gjort plankan och promenerat en del, vissa dagar har jag i alla fall gått över 5 km.
Så nu banne mig, nu gäller det, det är snart sommar!
lördag 2 mars 2013
8 månader
Tiden springer iväg som vanligt och lillkillen har hunnit bli 8 månader redan. Snälla är det möjligt att någon kan stoppa tiden en stund???
Utvecklingen går sakta men säkert framåt.
Detta kan han nu:
* Sitter helt själv
* Försöker prata lite och det kommer saker ur hans mun som låter som mamma, pappa, Felicia och kisse
* Är en riktig röjare, tar tag i allt han kommer åt
* Använder kläder i stl 74/80
* Börjat dra sig fram både sittandes och liggandes på mage
* Ligger INTE stilla vid blöjbyte eller påklädning
* Äter det mesta som bjuds, men vill absolut inte ha köpt barnmat på burk och är inte heller så förtjust i ägg
Än så länge lyser tänderna med sin frånvaro, men det är nog bara en tidsfråga innan dom ploppar upp.
Sover gör han inte på nätterna, men vaknar iaf inte 10 gånger per natt. Är en morgonpigg kille och stiger helst upp halv 7 tiden, vardag som helg. Är väldigt sällskaplig och vill gärna att man sitter med honom hela tiden när han leker.
Håret växer som ogräs och mannen tycker att det börjar bli dags att klippa honom redan, men vette tusan hur jag ska kunna klippa honom för stilla är han ju sällan.
Utvecklingen går sakta men säkert framåt.
Detta kan han nu:
* Sitter helt själv
* Försöker prata lite och det kommer saker ur hans mun som låter som mamma, pappa, Felicia och kisse
* Är en riktig röjare, tar tag i allt han kommer åt
* Använder kläder i stl 74/80
* Börjat dra sig fram både sittandes och liggandes på mage
* Ligger INTE stilla vid blöjbyte eller påklädning
* Äter det mesta som bjuds, men vill absolut inte ha köpt barnmat på burk och är inte heller så förtjust i ägg
Än så länge lyser tänderna med sin frånvaro, men det är nog bara en tidsfråga innan dom ploppar upp.
Sover gör han inte på nätterna, men vaknar iaf inte 10 gånger per natt. Är en morgonpigg kille och stiger helst upp halv 7 tiden, vardag som helg. Är väldigt sällskaplig och vill gärna att man sitter med honom hela tiden när han leker.
Håret växer som ogräs och mannen tycker att det börjar bli dags att klippa honom redan, men vette tusan hur jag ska kunna klippa honom för stilla är han ju sällan.
 |
| Milo 6 mån, julen 2012, testar sin nya bil med kusin Sarah och morbror Daniel |
måndag 25 februari 2013
Egen tid
Det finns visst nåt som heter egentid?! Har hört så, men jag vet inte, det finns inte mycket sånt när man är småbarnsförälder. Och det måste man väl acceptera!
Ibland har man större behov av den där egna tiden än andra gånger. Och ibland är det väl egentligen inte det där att man vill ha egentid utan man skulle vilja ha fler timmar på dygnet så man skulle hinna med mera. Som det är nu måste man prioritera och prioritera och prioritera.
Pratade om just detta med mannen en dag och jag sa att jag skulle vilja ha fler timmar på dygnet för jag skulle vilja göra så mycket olika saker. Mannen höll väl med och sa just det om att prioritera och menade att just nu prioriterar jag familjen. Vilket ju måste betyda att han iaf inte tycker att jag gör för mycket annat?! ;) Och det kan jag väl inte påstå att jag gör heller. Sen jag fick barn har mycket fallit bort som t.ex att läsa böcker, jag läste ju massor före barnen, nu är man glad om man orkar läsa innan man somnar på kvällen. Träna gjorde jag inte så himla mycket före barnen men det är ju ett intresse som ökat de senaste åren och nu när man äntligen kommit igång så skulle jag verkligen vilja träna mer, men när och hur?!
Saknar även det där att bara sticka iväg utan att planera så mycket, visst kan man väl göra det med barnen också, men det är inte lika lätt. Att ligga i en solstol eller på stranden och ha det skönt och slappna av saknar jag, det finns inte när man har småbarn.
Men som sagt man måste prioritera och den fasen är jag inne i just nu. Jag älskar mina barn och dom måste gå först just nu. Dom är ju trots allt inte små så länge så man måste ta vara på den tiden!
Och det ska jag göra nu. Lillkillen ska ha mellanmål och den stora kommer snart från skolan!
Ibland har man större behov av den där egna tiden än andra gånger. Och ibland är det väl egentligen inte det där att man vill ha egentid utan man skulle vilja ha fler timmar på dygnet så man skulle hinna med mera. Som det är nu måste man prioritera och prioritera och prioritera.
Pratade om just detta med mannen en dag och jag sa att jag skulle vilja ha fler timmar på dygnet för jag skulle vilja göra så mycket olika saker. Mannen höll väl med och sa just det om att prioritera och menade att just nu prioriterar jag familjen. Vilket ju måste betyda att han iaf inte tycker att jag gör för mycket annat?! ;) Och det kan jag väl inte påstå att jag gör heller. Sen jag fick barn har mycket fallit bort som t.ex att läsa böcker, jag läste ju massor före barnen, nu är man glad om man orkar läsa innan man somnar på kvällen. Träna gjorde jag inte så himla mycket före barnen men det är ju ett intresse som ökat de senaste åren och nu när man äntligen kommit igång så skulle jag verkligen vilja träna mer, men när och hur?!
Saknar även det där att bara sticka iväg utan att planera så mycket, visst kan man väl göra det med barnen också, men det är inte lika lätt. Att ligga i en solstol eller på stranden och ha det skönt och slappna av saknar jag, det finns inte när man har småbarn.
Men som sagt man måste prioritera och den fasen är jag inne i just nu. Jag älskar mina barn och dom måste gå först just nu. Dom är ju trots allt inte små så länge så man måste ta vara på den tiden!
Och det ska jag göra nu. Lillkillen ska ha mellanmål och den stora kommer snart från skolan!
söndag 17 februari 2013
Hur det kunde blivit
Undrar ni aldrig hur det kunde ha blivit?
Jag menar om ni kanske inte träffat den partnern ni har idag eller om ni inte valt den utbildningen eller det jobbet?
Jag blev att tänka på det igår.
Jag hamnade på krog igår fast det inte alls var meningen från första början.
Träffade en kille som jag strulat med när jag var 17-18 år, eller träffade var nog fel ord, jag såg honom snarare för jag pratade aldrig med honom.
Han klargjorde för mig då att han inte ville ha nåt förhållande just då, efter vi strulat alltså. Fine tänkte jag, och gick vidare med mitt liv. Så träffade jag mannen i mitt liv, han som idag även är min äkta man.
Efter att jag träffat min blivande man så kom ju den här andra killen på att han nog gjort en liten miss som inte satsat på mig när han hade chansen.
Det tog många år innan han accepterade att jag gått vidare, men han stod på samma ställe och stampade.
Jag pratade alltid med honom när man träffade på honom och ansåg inte att jag behövde vara ovän med honom för att jag träffat nån annan. Vänner kan man väl vara ändå?
Fast i hans fall var det nog svårt att bara vara vän.
Sen jag gifte mig för 2½ år sen ungefär har han varken hälsat eller prata med mig och jag vet inte om han fortfarande inte kommit över mig. Det kanske jag aldrig får veta och det kanske jag inte behöver heller.
Igår när jag såg honom såg han bara på mig och gick vidare och det var efter det som jag funderade hur det skulle ha blivit om jag valt honom framför min man?!
Hur skulle mitt liv har sett ut idag då? Skulle jag fått barn med honom? Skulle vi ha gift oss? Eller skulle det aldrig ha hållit?
Det får jag nog aldrig veta och jag vet egentligen inte om jag vill heller. Men ibland funderar man ju lite.
Jag älskar min man och mina barn över allt annat och skulle absolut inte vilja byta ut dom!
Men jag kan inte låta bli att tycka synd om honom. Vill han inte gå vidare eller kan han inte?
Vad jag vet så har han inte haft nån flickvän som varat. Jag hoppas att han också hittar nån som han kan älska och ha kul med.
Funderar aldrig ni på hur livet skulle ha sett ut om ni valt en annan väg??
Jag menar om ni kanske inte träffat den partnern ni har idag eller om ni inte valt den utbildningen eller det jobbet?
Jag blev att tänka på det igår.
Jag hamnade på krog igår fast det inte alls var meningen från första början.
Träffade en kille som jag strulat med när jag var 17-18 år, eller träffade var nog fel ord, jag såg honom snarare för jag pratade aldrig med honom.
Han klargjorde för mig då att han inte ville ha nåt förhållande just då, efter vi strulat alltså. Fine tänkte jag, och gick vidare med mitt liv. Så träffade jag mannen i mitt liv, han som idag även är min äkta man.
Efter att jag träffat min blivande man så kom ju den här andra killen på att han nog gjort en liten miss som inte satsat på mig när han hade chansen.
Det tog många år innan han accepterade att jag gått vidare, men han stod på samma ställe och stampade.
Jag pratade alltid med honom när man träffade på honom och ansåg inte att jag behövde vara ovän med honom för att jag träffat nån annan. Vänner kan man väl vara ändå?
Fast i hans fall var det nog svårt att bara vara vän.
Sen jag gifte mig för 2½ år sen ungefär har han varken hälsat eller prata med mig och jag vet inte om han fortfarande inte kommit över mig. Det kanske jag aldrig får veta och det kanske jag inte behöver heller.
Igår när jag såg honom såg han bara på mig och gick vidare och det var efter det som jag funderade hur det skulle ha blivit om jag valt honom framför min man?!
Hur skulle mitt liv har sett ut idag då? Skulle jag fått barn med honom? Skulle vi ha gift oss? Eller skulle det aldrig ha hållit?
Det får jag nog aldrig veta och jag vet egentligen inte om jag vill heller. Men ibland funderar man ju lite.
Jag älskar min man och mina barn över allt annat och skulle absolut inte vilja byta ut dom!
Men jag kan inte låta bli att tycka synd om honom. Vill han inte gå vidare eller kan han inte?
Vad jag vet så har han inte haft nån flickvän som varat. Jag hoppas att han också hittar nån som han kan älska och ha kul med.
Funderar aldrig ni på hur livet skulle ha sett ut om ni valt en annan väg??
söndag 10 februari 2013
Lite bilder från Björnrike
 |
| En pigg Milo före resan |
 |
| Vackert i Björnrike |
 |
| Redo för lite slalom |
 |
| En förmiddag med barnen i backen |
 |
| Lite gos med Tom |
 |
| Här flyger Felicia fram =) |
 |
| Milo första dagen på året och det snöade |
 |
| Grillkåtan använde vi två gånger, det här var andra gången. |
 |
| Vår stuga, baksidan, vi bodde uppe |
 |
| Vår stuga framifrån |
torsdag 7 februari 2013
Minitonåring
I princip alla dagar bråkar jag och dottern just nu, kan vara på morgonen, kvällen, när hon kommer hem från skolan eller nån annan tid på dygnet, dock inte nattetid och det är ju en jäkla tur, det räcker ju liksom att jag måste upp till minstingen flera gånger per natt.
Det dottern helst vill göra just nu är:
- spela minecraft
- spela nintendo
- leka med kompisar
- se på tv
Det dottern helst inte gör just nu:
- lyssnar inte alls
- gör inte som man säger
- är otacksam
- hjälper inte till här hemma
Dessutom äter hon väldigt dåligt. Hon ser snart ut som en vandrande pinne, är bara skinn och ben på henne. Inte på det sättet att jag är orolig för henne för hon mår ju bra, men jag skulle önska att hon inte var så kinkig och avigt inställt till den mesta maten. Försöker få henne att äta grönsaker men det är svårt. Hon har börjat äta mer frukt iaf och det är ju alltid nåt.
Hon har iaf fått vara frisk länge, hon har varit lite sådär halvsnorig vid två tillfällen, men inget som gjort att hon stannat hemma. Hon har inte haft en enda sjukdag sen hon började skolan och det är ju helt otroligt. Man ska väl inte säga nåt och jag får säkert äta upp det där, men men...
So long!
Kram
Det dottern helst vill göra just nu är:
- spela minecraft
- spela nintendo
- leka med kompisar
- se på tv
Det dottern helst inte gör just nu:
- lyssnar inte alls
- gör inte som man säger
- är otacksam
- hjälper inte till här hemma
Dessutom äter hon väldigt dåligt. Hon ser snart ut som en vandrande pinne, är bara skinn och ben på henne. Inte på det sättet att jag är orolig för henne för hon mår ju bra, men jag skulle önska att hon inte var så kinkig och avigt inställt till den mesta maten. Försöker få henne att äta grönsaker men det är svårt. Hon har börjat äta mer frukt iaf och det är ju alltid nåt.
Hon har iaf fått vara frisk länge, hon har varit lite sådär halvsnorig vid två tillfällen, men inget som gjort att hon stannat hemma. Hon har inte haft en enda sjukdag sen hon började skolan och det är ju helt otroligt. Man ska väl inte säga nåt och jag får säkert äta upp det där, men men...
So long!
Kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)