Det finns visst nåt som heter egentid?! Har hört så, men jag vet inte, det finns inte mycket sånt när man är småbarnsförälder. Och det måste man väl acceptera!
Ibland har man större behov av den där egna tiden än andra gånger. Och ibland är det väl egentligen inte det där att man vill ha egentid utan man skulle vilja ha fler timmar på dygnet så man skulle hinna med mera. Som det är nu måste man prioritera och prioritera och prioritera.
Pratade om just detta med mannen en dag och jag sa att jag skulle vilja ha fler timmar på dygnet för jag skulle vilja göra så mycket olika saker. Mannen höll väl med och sa just det om att prioritera och menade att just nu prioriterar jag familjen. Vilket ju måste betyda att han iaf inte tycker att jag gör för mycket annat?! ;) Och det kan jag väl inte påstå att jag gör heller. Sen jag fick barn har mycket fallit bort som t.ex att läsa böcker, jag läste ju massor före barnen, nu är man glad om man orkar läsa innan man somnar på kvällen. Träna gjorde jag inte så himla mycket före barnen men det är ju ett intresse som ökat de senaste åren och nu när man äntligen kommit igång så skulle jag verkligen vilja träna mer, men när och hur?!
Saknar även det där att bara sticka iväg utan att planera så mycket, visst kan man väl göra det med barnen också, men det är inte lika lätt. Att ligga i en solstol eller på stranden och ha det skönt och slappna av saknar jag, det finns inte när man har småbarn.
Men som sagt man måste prioritera och den fasen är jag inne i just nu. Jag älskar mina barn och dom måste gå först just nu. Dom är ju trots allt inte små så länge så man måste ta vara på den tiden!
Och det ska jag göra nu. Lillkillen ska ha mellanmål och den stora kommer snart från skolan!
måndag 25 februari 2013
söndag 17 februari 2013
Hur det kunde blivit
Undrar ni aldrig hur det kunde ha blivit?
Jag menar om ni kanske inte träffat den partnern ni har idag eller om ni inte valt den utbildningen eller det jobbet?
Jag blev att tänka på det igår.
Jag hamnade på krog igår fast det inte alls var meningen från första början.
Träffade en kille som jag strulat med när jag var 17-18 år, eller träffade var nog fel ord, jag såg honom snarare för jag pratade aldrig med honom.
Han klargjorde för mig då att han inte ville ha nåt förhållande just då, efter vi strulat alltså. Fine tänkte jag, och gick vidare med mitt liv. Så träffade jag mannen i mitt liv, han som idag även är min äkta man.
Efter att jag träffat min blivande man så kom ju den här andra killen på att han nog gjort en liten miss som inte satsat på mig när han hade chansen.
Det tog många år innan han accepterade att jag gått vidare, men han stod på samma ställe och stampade.
Jag pratade alltid med honom när man träffade på honom och ansåg inte att jag behövde vara ovän med honom för att jag träffat nån annan. Vänner kan man väl vara ändå?
Fast i hans fall var det nog svårt att bara vara vän.
Sen jag gifte mig för 2½ år sen ungefär har han varken hälsat eller prata med mig och jag vet inte om han fortfarande inte kommit över mig. Det kanske jag aldrig får veta och det kanske jag inte behöver heller.
Igår när jag såg honom såg han bara på mig och gick vidare och det var efter det som jag funderade hur det skulle ha blivit om jag valt honom framför min man?!
Hur skulle mitt liv har sett ut idag då? Skulle jag fått barn med honom? Skulle vi ha gift oss? Eller skulle det aldrig ha hållit?
Det får jag nog aldrig veta och jag vet egentligen inte om jag vill heller. Men ibland funderar man ju lite.
Jag älskar min man och mina barn över allt annat och skulle absolut inte vilja byta ut dom!
Men jag kan inte låta bli att tycka synd om honom. Vill han inte gå vidare eller kan han inte?
Vad jag vet så har han inte haft nån flickvän som varat. Jag hoppas att han också hittar nån som han kan älska och ha kul med.
Funderar aldrig ni på hur livet skulle ha sett ut om ni valt en annan väg??
Jag menar om ni kanske inte träffat den partnern ni har idag eller om ni inte valt den utbildningen eller det jobbet?
Jag blev att tänka på det igår.
Jag hamnade på krog igår fast det inte alls var meningen från första början.
Träffade en kille som jag strulat med när jag var 17-18 år, eller träffade var nog fel ord, jag såg honom snarare för jag pratade aldrig med honom.
Han klargjorde för mig då att han inte ville ha nåt förhållande just då, efter vi strulat alltså. Fine tänkte jag, och gick vidare med mitt liv. Så träffade jag mannen i mitt liv, han som idag även är min äkta man.
Efter att jag träffat min blivande man så kom ju den här andra killen på att han nog gjort en liten miss som inte satsat på mig när han hade chansen.
Det tog många år innan han accepterade att jag gått vidare, men han stod på samma ställe och stampade.
Jag pratade alltid med honom när man träffade på honom och ansåg inte att jag behövde vara ovän med honom för att jag träffat nån annan. Vänner kan man väl vara ändå?
Fast i hans fall var det nog svårt att bara vara vän.
Sen jag gifte mig för 2½ år sen ungefär har han varken hälsat eller prata med mig och jag vet inte om han fortfarande inte kommit över mig. Det kanske jag aldrig får veta och det kanske jag inte behöver heller.
Igår när jag såg honom såg han bara på mig och gick vidare och det var efter det som jag funderade hur det skulle ha blivit om jag valt honom framför min man?!
Hur skulle mitt liv har sett ut idag då? Skulle jag fått barn med honom? Skulle vi ha gift oss? Eller skulle det aldrig ha hållit?
Det får jag nog aldrig veta och jag vet egentligen inte om jag vill heller. Men ibland funderar man ju lite.
Jag älskar min man och mina barn över allt annat och skulle absolut inte vilja byta ut dom!
Men jag kan inte låta bli att tycka synd om honom. Vill han inte gå vidare eller kan han inte?
Vad jag vet så har han inte haft nån flickvän som varat. Jag hoppas att han också hittar nån som han kan älska och ha kul med.
Funderar aldrig ni på hur livet skulle ha sett ut om ni valt en annan väg??
söndag 10 februari 2013
Lite bilder från Björnrike
 |
| En pigg Milo före resan |
 |
| Vackert i Björnrike |
 |
| Redo för lite slalom |
 |
| En förmiddag med barnen i backen |
 |
| Lite gos med Tom |
 |
| Här flyger Felicia fram =) |
 |
| Milo första dagen på året och det snöade |
 |
| Grillkåtan använde vi två gånger, det här var andra gången. |
 |
| Vår stuga, baksidan, vi bodde uppe |
 |
| Vår stuga framifrån |
torsdag 7 februari 2013
Minitonåring
I princip alla dagar bråkar jag och dottern just nu, kan vara på morgonen, kvällen, när hon kommer hem från skolan eller nån annan tid på dygnet, dock inte nattetid och det är ju en jäkla tur, det räcker ju liksom att jag måste upp till minstingen flera gånger per natt.
Det dottern helst vill göra just nu är:
- spela minecraft
- spela nintendo
- leka med kompisar
- se på tv
Det dottern helst inte gör just nu:
- lyssnar inte alls
- gör inte som man säger
- är otacksam
- hjälper inte till här hemma
Dessutom äter hon väldigt dåligt. Hon ser snart ut som en vandrande pinne, är bara skinn och ben på henne. Inte på det sättet att jag är orolig för henne för hon mår ju bra, men jag skulle önska att hon inte var så kinkig och avigt inställt till den mesta maten. Försöker få henne att äta grönsaker men det är svårt. Hon har börjat äta mer frukt iaf och det är ju alltid nåt.
Hon har iaf fått vara frisk länge, hon har varit lite sådär halvsnorig vid två tillfällen, men inget som gjort att hon stannat hemma. Hon har inte haft en enda sjukdag sen hon började skolan och det är ju helt otroligt. Man ska väl inte säga nåt och jag får säkert äta upp det där, men men...
So long!
Kram
Det dottern helst vill göra just nu är:
- spela minecraft
- spela nintendo
- leka med kompisar
- se på tv
Det dottern helst inte gör just nu:
- lyssnar inte alls
- gör inte som man säger
- är otacksam
- hjälper inte till här hemma
Dessutom äter hon väldigt dåligt. Hon ser snart ut som en vandrande pinne, är bara skinn och ben på henne. Inte på det sättet att jag är orolig för henne för hon mår ju bra, men jag skulle önska att hon inte var så kinkig och avigt inställt till den mesta maten. Försöker få henne att äta grönsaker men det är svårt. Hon har börjat äta mer frukt iaf och det är ju alltid nåt.
Hon har iaf fått vara frisk länge, hon har varit lite sådär halvsnorig vid två tillfällen, men inget som gjort att hon stannat hemma. Hon har inte haft en enda sjukdag sen hon började skolan och det är ju helt otroligt. Man ska väl inte säga nåt och jag får säkert äta upp det där, men men...
So long!
Kram
fredag 25 januari 2013
onsdag 23 januari 2013
2013
Verkar va dåligt med aktivitet här. Verkar inte blivit bättre fast det är nytt år och allt! Hmm...
2012 avslutade hela familjen i Björnrike på slalomskidor. Vi hyrde en 12 personers stuga så vi var ett helt gäng. Vi åkte upp dagen före nyårsafton, gick nog bra större delen av resan upp men Milo tyckte det blev lite tråkigt och Felicia klagade på ont i rumpan.
Dock blev denna resa inte riktigt som dom tidigare resorna varit. Vissa var magsjuka före vi for, nån var det där och några åkte på förkylning. Men vi försökte vara vid gott mod ändå. Alla utom Milo skidade och barnen blev riktigt duktiga, gudbarnet var väl kanske inte på hugget alla gånger, men det tar han väl igen nästa gång =).
Om det funkar ska vi prova ha Milo på skidor nästa gång vi åker.
Det blev trots allt en rolig vecka och 6 januari styrde vi kosan hem igen. Skönt att komma hem fast man har kul!
Vad händer annars detta år?
Ja ni, känns som vi inte har så mycket planerat alls detta år.
Jag och Milo fortsätter på babysim i alla fall fram till mars, men han är inte riktigt på hugget för det så jag tror att vi ska hoppa av.
Felicia ska fylla 8 år och hon har redan börjat planera lite inför kalas.
Mannen planerar att ta pappaledigt i sommar igen, så vi kommer att få ha han hemma 8 veckor även denna sommar. Hoppas för hans skull att vädret blir bättre än förra året.
Milo fyller 1 år i sommar och det måste ju firas såklart!
Sen ska det väl vara nån kräftskiva kan tänkas och eventuellt nån annan fest. Har inte fått nån inbjudan till nåt än, men vi får väl se.
Annars tar vi väl dagen som den kommer lite. Jag blir nog hemma med Milo åtminstone det här året ut, troligtvis längre, får se hur jag känner senare.
Milo gör lite framsteg. Han sitter nu helt själv, men är väl lite ostadig ännu så man ska nog inte lämna honom på vilket hårt golv utan kuddar som helst. Han väger nu 8450 gr och är 71,5 cm lång. Snurrar runt och försöker ta sig fram, men hur han än försöker så kommer han inte framåt. Har mycket ljud för sig och älskar att riva i hår, speciellt mammas. Katterna älskar han och vill gärna känna på dom så fort han ser dom. Dock är katterna mindre förtjusta i det. I gåstolen tar han sig fram både här och där och jag är lite rädd för att han kommer att bli riktigt aktiv bara han lär sig krypa eller gå och då blir det nog ingen lugn stund.
Nu har han varit lite grinig några dagar och vi misstänker tänder, men än så länge lyser risgrynen med sin frånvaro.
Började ju sova dåligt igen efter vi resan så nu har vi satt han i eget rum. Han vaknar fortfarande på nätterna men inte lika mycket.
Här hemma står det lite stilla. Garderoben är inte färdig än och toaletten där upp är fortfarande inte påbörjad. Men jag hoppas att det ska vara färdigt innan det här året är slut iaf... ;)
Själv försöker jag ta mig till gymmet så ofta det går, men annars blir det ju promenader med barnvagnen nästan alla dagar.
Felicia fortsätter sätta mamma och pappa på prov och gör inte alls som man säger, är otacksam och skriker och surar när hon inte får som hon vill. Är väl en fas hon måste gå igenom, men det gäller att vara hård bara. Men det är fruktansvärt jobbigt när man är i det, speciellt när man inte får sova på nätterna.
Ja men nu har jag uppdaterat er lite. Jag ska försöka skriva lite oftare, men jag lovar inget. Det är inte så ofta jag kan sitta såhär vid datorn i fred. Det är alltid så mycket annat hela tiden eller så har man en grinig halvåring eller en trotsig 7 åring...ja ja!
Kram på er!
2012 avslutade hela familjen i Björnrike på slalomskidor. Vi hyrde en 12 personers stuga så vi var ett helt gäng. Vi åkte upp dagen före nyårsafton, gick nog bra större delen av resan upp men Milo tyckte det blev lite tråkigt och Felicia klagade på ont i rumpan.
Dock blev denna resa inte riktigt som dom tidigare resorna varit. Vissa var magsjuka före vi for, nån var det där och några åkte på förkylning. Men vi försökte vara vid gott mod ändå. Alla utom Milo skidade och barnen blev riktigt duktiga, gudbarnet var väl kanske inte på hugget alla gånger, men det tar han väl igen nästa gång =).
Om det funkar ska vi prova ha Milo på skidor nästa gång vi åker.
Det blev trots allt en rolig vecka och 6 januari styrde vi kosan hem igen. Skönt att komma hem fast man har kul!
Vad händer annars detta år?
Ja ni, känns som vi inte har så mycket planerat alls detta år.
Jag och Milo fortsätter på babysim i alla fall fram till mars, men han är inte riktigt på hugget för det så jag tror att vi ska hoppa av.
Felicia ska fylla 8 år och hon har redan börjat planera lite inför kalas.
Mannen planerar att ta pappaledigt i sommar igen, så vi kommer att få ha han hemma 8 veckor även denna sommar. Hoppas för hans skull att vädret blir bättre än förra året.
Milo fyller 1 år i sommar och det måste ju firas såklart!
Sen ska det väl vara nån kräftskiva kan tänkas och eventuellt nån annan fest. Har inte fått nån inbjudan till nåt än, men vi får väl se.
Annars tar vi väl dagen som den kommer lite. Jag blir nog hemma med Milo åtminstone det här året ut, troligtvis längre, får se hur jag känner senare.
Milo gör lite framsteg. Han sitter nu helt själv, men är väl lite ostadig ännu så man ska nog inte lämna honom på vilket hårt golv utan kuddar som helst. Han väger nu 8450 gr och är 71,5 cm lång. Snurrar runt och försöker ta sig fram, men hur han än försöker så kommer han inte framåt. Har mycket ljud för sig och älskar att riva i hår, speciellt mammas. Katterna älskar han och vill gärna känna på dom så fort han ser dom. Dock är katterna mindre förtjusta i det. I gåstolen tar han sig fram både här och där och jag är lite rädd för att han kommer att bli riktigt aktiv bara han lär sig krypa eller gå och då blir det nog ingen lugn stund.
Nu har han varit lite grinig några dagar och vi misstänker tänder, men än så länge lyser risgrynen med sin frånvaro.
Började ju sova dåligt igen efter vi resan så nu har vi satt han i eget rum. Han vaknar fortfarande på nätterna men inte lika mycket.
Här hemma står det lite stilla. Garderoben är inte färdig än och toaletten där upp är fortfarande inte påbörjad. Men jag hoppas att det ska vara färdigt innan det här året är slut iaf... ;)
Själv försöker jag ta mig till gymmet så ofta det går, men annars blir det ju promenader med barnvagnen nästan alla dagar.
Felicia fortsätter sätta mamma och pappa på prov och gör inte alls som man säger, är otacksam och skriker och surar när hon inte får som hon vill. Är väl en fas hon måste gå igenom, men det gäller att vara hård bara. Men det är fruktansvärt jobbigt när man är i det, speciellt när man inte får sova på nätterna.
Ja men nu har jag uppdaterat er lite. Jag ska försöka skriva lite oftare, men jag lovar inget. Det är inte så ofta jag kan sitta såhär vid datorn i fred. Det är alltid så mycket annat hela tiden eller så har man en grinig halvåring eller en trotsig 7 åring...ja ja!
Kram på er!
söndag 23 december 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)